En ryslig historia ihop ljuget av Thomas Frithioff
Kapitel 1.
Tom klev ur flygplanet och följde med strömmen av passagerare till bagage utlämningen.
När han stod där och tittade på bandet efter sitt bagage, kom det ett stort brett leende över hanns 42 åriga orakade ansikte.
En kvinnlig med passagerare såg detta och drog den felaktiga slutsatsen att det var mot henne han log och log tillbaks.
Tom var dock i sina egna tankar och märkte inget av varken det leendet eller av de övriga passagerarnas undrande blickar.
Nej Tom hade slagits av det bisarra i det som fört honom hit till London och hans ärende här.
”Jag är ju för fa´n inte klok”
Var det som han tyst hade väst och sagt till sig själv och som fått honom att le så där brett.
Efter en stund fick han syn på sitt bagage på bandet, samlade ihop sig, grep sin gröna väl inresta ryggsäck och sökte sig mot tåg pendeln som skulle ta honom in till Londons City.
Tom hade aldrig tidigare varigt på Londons flygplatts,
men att hitta till pendeln blev som vanligt inga större problem, bara att följa med strömmen av medresenärer…
Det ur gamla” Får-tricket”, tänkte Tom och ett nytt brett leende drog över hanns ansikte.
Efter biljett köp och ombord på pendeltåget, plockade han ur sin axelväska fram sin splitter nya dator och försjönk snabbt och djupt in i den.
Allt medans det urbana Engelska landskapet passerade där utanför tågfönstret i en hiskelig hastighet.
För Tom helt obemärkt.
* * *
Datorn var en present från hans senaste kund. Bonus hade kunden sagt, då han räckt över det lilla paketet till Tom. Tom Friberg hade tackat, larvat och bugat sig över gåvan, så som sig bör, människor i mellan.
Men innerst inne avskydde Tom alla de där mänskliga och mer eller mindre falska konventionerna.
Gjort så, så länga han kunde minnas.
Därmed hade han med åren blivigt ganska bra på att hålla sig undan just sådant.
Ibland gick det dock inte, som nu då hans senaste kund, tillsammans med tre andra människor, som Tom aldrig tidigare sett, gav honom datorn, samtidigt som de välvilligt hade flinat mot honom.
”Nästan som Jul-Tomtar”.
Hade Tom tänkt och spelat med, bugat och tackat.
Precis som han fått göra som barn,
då den ”riktiga” Jul Tomten varigt på besök.
* * *
Tom trivdes nu för tiden mycket bra, för att inte säga bäst,
i sitt eget sällskap och kunde långa tider leva ett eremit liknande liv.
Ensam ifrån människor, men tillsammans med sig själv, sitt arbete, sina digitala maskiner och kreationer.
Då människor frågade honom, om han levde ensam ?
Svarade Tom alltid :
- Nej ! Jag lever inte ensam, jag lever själv… självsam !
Självsam var ett ord han hittat på själv och som han var mycket stolt över.
Han tröttnade dock på sig själv ganska ofta och på att vara självsam.
Så titt som tätt och med jämna mellanrum kunde han bli extremt sällskapssjuk. Ultra sällskapsjuk...
Någon form av rekyl på själv-samheten trodde Tom.
Då behövde han sällskap.
Sällskap av och med någon av alla dessa miljontals medmänniskor som fanns runt omkring honom.
Eftersom människosläktet var ett otroligt sällskapligt släckte, generellt sett.
Så var det inga större problem att finna någon att sällskapa lite med.
Det spelade ingen roll var Tom råkade befinna sig på vår lilla blå Planet.
Tom fann enkelt, snabbt och överallt, andra sällskapssjuka och helt otroligt fantastiska medmänniskor att sällskapa lite med, då han kände för det.
”Medresenärer”. som Tom föredrog att kalla sina vänner och medmänniskor.
Medresenärer på resa igenom livet.
Han tilltalade helt enkelt någon, vem som hälst, var som hälst, när som hälst och började prata om precis vad som hälst…
Detta beteende hade gjort att Tom med åren utvecklat en alldeles speciell talang i att nå människor och deras inre då han så önskade och hade behov av det.
Ärligt menat smicker tex, fungerade otroligt bra på alla människor. Mycket viktigt är dock just ärligheten.
Oärligt smicker fungerar aldrig och precis tvärt om.
Alla o-gillar oärlighet och speciellt oärligt smicker.
Detta lärde sig Tom tidigt, eller snarare, det hade han vetat sedan han föddes.
Liksom alla andra människor viste.
Nu 42 år gammal, var detta en sanning inhuggen i sten, något han aldrig behövde fundera över, något elementärt.
Många möten, med många intressanta människor hade det blivigt igenom åren, om inte ifrån hela Jordklotet, så i ifrån halva. Möten som alla gett och lärt honom något. Detta var troligen ”en av” anledningarna till varför så många vände sig till Tom i dag, då de hade något problem av udda art.
Toms mångsidighet.
* * *
Pendeltåget saktade in i en mjuk inbromsning.
Tom befann sig plötsligt mitt inne i Londons City.
Han stängde Lappen och samlade åter ihop sig själv och sitt bagage.
Förberedde sig att kliva av pendeltåget och börja sin troligen långa promenad till den aktuella adressen han sökte och som skulle ligga här mitt inne i Londons City någonstans.
Tom var relativt vältränad och gillade att promenera och speciellt då på för honom nya stigar.
Så den långa promenaden såg han fram i mot.
Men först måste han ta reda på var i London han befann sig och vart adressen han skulle gå till låg.
Han behövde köpa en karta, stanna upp och orentera sig.
Att finna adressen som Tom skrivigt ner på en papperslapp och försöka få kontakt med personen som bodde där, var ett av målen med denna resan.
Huvud målet.
Ett annat mål var ju bara att helt enkelt komma ifrån Stockholm lite och få besöka London en tid.
Att Turista.
En vecka hade Tom sagt till berörda människor i Stockholm, att han skulle vara borta. Föga anade han då,
att denna resan som han just nu påbörjat skulle försätta honom på resande fot i mer än ett år framöver.
Väl stående på Perongen i London någonstans blev Tom mycket konfunderad och förvirrad.
För första gången sedan han lämnade Stockholm hade han nu inte en aning om åt vilket håll han skulle gå eller inte gå…
”London ! 10 miljoner människor…”
”Vart åt ska jag gå nu”… ? Tänkte Tom…
Människor precis över allt…
Springande, sittande, stående och gående…
Människor, i en aldrig sinande ström passerade framför Toms ögon. Människor i tusental...
Som i Toms förvirrande sinne och ögon, virrade hit och än dit.
För att inte tala om kakofonin och dess eko som studsade i mellan golv, väggar och tak, därnere i tunnelbanestationen.
Tom som alltid har kol på norr och söder, var nu här under jorden någonstans i Londons City, helt vill.
Inte en suck av en aning om väderstrecken, knappt ens om upp eller ner.
* * *
”Måste ta mig uppåt, ut i den fria luften och få ordning på vädersträcken” tänkte Tom och sökte sig till första bästa uppåtgående rulltrappa, trängde sig på den och följde med människofloden upp till gatuplanet.
Väl där uppe i den fria, slog han sig ner på första bästa Café och beställde en svart kopp kaffe.
Tom erfor direkt då han kom upp till gatuplanet, att denna dagen var en av Londons många beryktade mulna, disiga och dimmiga dagar.
Diset hängde tjockt och klibbade sig på allt som gick att klibba sig på.
Tom muttrade och svor till för sig själv...
”Fa´n. Ingen sol, inga vädersträck synliga…Fa´n !
Då servitrisen passerade hans bord, Frågade Tom :
- Förlåt mig
- Men kan ni säga mig åt vilket håll Norr ligger ?
Hon tittade storögt på Tom som om han inte var klok ?
- Norr ? Vad menar du ? Frågade hon tillbaks.
Tom ändrade frågan till :
- Var kan jag närmast köpa en karta över London ?
Det gick bättre och hon pekade på en affär på andra sidan gatan.
Tom tackade och bad om mer kaffe.
* * *
35 åriga Kriminalinspektör Lisa Björklöv vaknade tidigt och erfor att hon var på ett uruselt humör.
Detta upprepade sig en gång varje månad och hon var dödligt trött på det.
Detta ständiga och eviga upprepandet i livet…
Vilket i sig själv verkade förvärra hennes besvär och sänka hennes humör ytterligare.
Lisa Björklöven tillhörde den där lilla gruppen av kvinnor som led hårt och svårt av premenstruella besvär av värsta sorten, för att inte tala om hur hennes omgivning fick lida dessa dagar varje månad.
Omgivningen, både hennes familj hemma i villan i Saltsjöbaden ( Mor, Far, Bror och Vovve )
och arbetskamraterna på hennes arbetsplatts.
På Riks kriminalen, hade man dock nu lärt sig, anpassat sig och gjorde allt som stod i sin makt för att hålla sig på avstånd och undan Lisa, dessa hemska dagarna varje månad.
De fixade, trixade och hittade på än massa viktiga ärende än hit och än dit. Avstånd avstånd var det som gällde och naturligtvis märkte Lisa det, vilket irriterade henne än mer.
Men de som inte kände Lisa och som råkade komma i hennes väg, glömmer det aldrig.
Vissa av dem, den veka sorten, kunde få alvarliga problem år framöver.
På Riks Krim fanns det också någon jävla typ som tyckte detta med Lisas humörsvängningar var omåttligt roligt, vem viste ingen.
Men han, för det var troligtvis en han.
Han envisades med att då och då skicka Pm. till henne dessa dagar där han konsekvent skrev fel och kallade henne Lisa Björkröven.
Att Lisa dessutom, förutom dessa premenstruella besvär, också var begåvad med en ovanligt väl utvecklad och matat häck, gjorde det hela till än mycket explosiv soppa/såpa.
Övrig tid var hon turligt nog och som regel på ett strålande humör och en utmärkt Kriminal Polis.
En av de bästa Riks Krim någonsin haft i sin tjänst.
Mycket omtyckt av sina medarbetare och med en instinkt när det gällde brott och brottsutredningar som kunde göra vilken macho snut som hälst grön av avund.
Denna morgonen bryggde hon sitt kaffe som vanligt och drack det under surmulen ensam tystnad, blickande ut igenom köksfönstret mot öster och såg den ynkliga november solen sakta stiga upp och jaga undan natten.
Hon klädde sig, satte sig i bilen och 30 min senare, satte hon sig bakom sitt skrivbord på Riks Krim, också nu med en mugg kaffe i handen.
Lisa var förutom kriminalinspektör också något av en kaffe missbrukare av rang.
Efter en stunds bläddrande i div Pm. och andra papper, tryckte hon på interntelefonen och kallade in sina närmaste medarbetare till sitt kontor, inspektör Erik Svensson och aspiranten Jimmy Horst.
De hälsa varandra god morgon och arbetsdagen tog sin början. Lisa sa :
- Har vi fått in något nytt om Huddinge mordet i natt ?
- Ingen ting. Svarade Jimmy.
- Okej. Hur ska vi gå vidare ? Några idéer ?
- Jag är på väg att kolla upp hennes Bank historik.
Sa Erik.
- Bra, gör så. Sa Lisa.
- Jag ska ta ett snack med några grannar. Sa Jimmy.
- Bra bra…
De hällde upp var sin ny kopp kaffe och samlade i hopp sig inför dagens övningar, då Lisa frågade :
- Hur har vi det med Tom Friberg då ?
- Tyvärr, vi tappade bort honom på Centralstationen i går. De som bevakade honom sa att han gjorde några undanmanövrar och sedan var han putts väck, som uppslukad av jorden.
Nu blev Lisa helt blind galen direkt och började skrika.
Så arg att Erick och Jimmy instinktivt i rädsla rusade bort ifrån henne och ut igenom dörren.
Ute i korridoren stanna de dock upp och tittade försiktigt och förskrämda på varandra.
-Dax igen va ?
-Ja, jag skulle tro det, sa Erik
De gav varandra ett nytt försiktigt leende och gav sig i väg ut på dagens uppdrag.
De var vana och efter flera år av samarbete med Lisa viste de vad som gällde… Fly… Fly… Fly…
Bakom sig i korridoren kunde de höra henne vråla :
- Ni fattar inget era jävla Inkompetenta Idioter.
Tom Friberg har något stort och viktigt på gång.
Jag vet det, känner det och ni era jävla stövel putsare ska kalla er profetionella… /646% %¤4v =0¤45#3
Erick och Jimmy (och andra) hörde hennes orerande hela tiden som de släntrade igenom den långa korridoren.
Då dörren stängdes bakom dem drog de en suck av lättnad.
* * *
Tom bad servitrisen vakta hans ryggsäck och pekade på affären med kartor på andra sidan vägen.
Servitrisen nickade och Tom sprang snabbt och vigt över gatan och köpte en karta över Londons city.
Väl tillbaks på Caféet, tackade han servitrisen för hjälpen med bagage vaktandet, hon log och Tom log tillbaks.
Han beställde också in en sandwichs och satte sig igen.
Sandwichen kom nästan genast, bra servis tänkte Tom.
Som börjat studera kartan ingående.
Då Sandwichen var uppäten, gav han upp.
”Fa´n, hittar ju inte ens var jag är någonstans”
”Måste fråga någon”, tänkte han och såg sig omkring på uteserveringen, efter ett lämpligt offer.
Ett par bord längre bort satt en typ som mycket väl stämde in i Toms fördomar om en typisk Engelsk getlyman.
Ja nästan som en karikatyr av en sådan.
Matt svart kostym, portfölj, svart hat och käpp.
Efter en stunds sökande fick Tom ögonkontakt.
Tom pekade på sin karta, fick en osynlig nick till svar,
reste på sig, tog några kliv mot manen och presenterade sig.
- Hej jag heter Tom och har precis anlänt hit till London. - - Jag bara undrar om ni kan peka ut var vi befinner oss någonstans, på denna kartan ?
- Visst kan jag det ! Sa mannen och satte sitt finger på en punkt direkt och utan tvekan.
Som om han inte hade gjort något annat i hela sitt liv än just peka på kartor åt turister.
Kanske var det hanns jobb eller kanske hobby ?
Turistambassadör i Londons city ?
Med tanke på den klädseln… ”Tänkte Tom”
Medans han synade punkten på kartan som Gentle mannen pekat ut.
Xxxxxx Stod det med feta bokstäver.
”Ja ha tänkte Tom, då är jag alltså vid xxxxx”
Tom tog sedan fram lappen ur bröstfickan, där han skrivigt ner den aktuella adressen han skulle besöka och som var hans huvudsakliga anledning till att han just nu befann sig i Londons City.
- Kan ni också peka ut var denna adressen ligger ?
Frågade Tom.
Gentle Mannen studerade lappen en stund och skakade sedan på huvudet och sa :
- Tyvärr inte, det finns så många gator här i London och jag känner inte till dem alla, så tyvärr inte.
Tom bugade och tackade för upplysningen, om var han befann sig och drog sig sedan tillbaks till sitt bord.
Vid bordet plockade han upp sin Lapp Topp och knappade fram Google Earth, knappade vidare till London och sedan gatans namn och nr. Enter
Vipps zoomade Google Earth programmet in, var gatan och gatu numret låg, på Lapp Toppens skärm.
I denna stora och gyttriga 10 miljoners staden London. Inget problem för GoogleEarth att hitta inte.
”En fantastisk tid vi lever i”.
”Som gör något sådan möjligt”. Tänkte Tom.
Det tog sedan ett litet tag för Tom att jämföra de två olika kartorna, den digitala och den analoga, att orentera sig och kunna sätta ut ett kryss med sin kulspetspenna på den analoga kartan över London som han nyss köpt.
” Bra” tänkte Tom, ”nu vet jag var jag är och vart jag ska”
Han packade i hopp Lapp Toppen igen, betalade för fikat till den nu lite nyfikna servitrisen och började gå.
”Detta blir nog en rask promenad på drygt så där 1 time”
Tänkte Tom. Då han stegade ut i Londons gatuvimmel,
* * *
Då Lisa åter igen blev ensam, stängde hon dörren om sig och fyllde åter på sin mugg med mer kaffe.
”Det där Huddinge mordet är så gott som uppklarat”
”Erik och Jimmy kommer att fixa det lätt”
”Inom några dagar är de i hamn”
”Absolut att det är maken”
”Som det brukar vara vid denna typen av mord”
Tänkte hon, där hon stod och glodde ut igenom sitt fönster sörplade i sig sitt kaffe.
Nu var hela solen över horisonten och Lisa konstaterade att det skulle bli en fin dag.
I alle fall om man tog i beaktande att det var i mitten av November.
Då hon åter satte sig bakom sitt skrivbord, for hennes tankar instinktivt till Tom Friberg, som så ofta förr.
”Denna jävla Tom”. ”Vad har han på gång nu ?”
Tänkte hon, under tiden som hon låste upp sin skrivbordslåda och plockade fram en mapp,
där det stod med stora bokstäver på framsidan.
TOM FRIBERG
Tom och Lisa hade träffats ett flertal gånger under åren och vid det här laget.
Ett fåtal gånger mer privat med prat, mat och vin.
(Det hade inte blivigt mer än så, det retade Lisa.)
Men för det mesta och oftast i Polisiära ärenden av olika art. ”Art” tänkte Lisa.
Det är precis vad han är den där jävla skit stöveln Tom. Art personifierad
.
I flera av de Polisiära ärenden där de träffats, hade Tom varit riktigt illa ute.
Men på mycket konstiga sätt och vis, ja nästan på mirakulösa sätt och vis, så hade han klarat sig ur rättvisans grepp.
Som nu senast tex. för ganska exakt ett halvt år sedan.
Då Tom blivigt filmad av en övervaknings kamera, då han hade tagit sig in i villa hos inte mindre än den välrenommerade Eu politikern Sven Andersson.
Vid rättegången och upp spelandet av denna för Tom illa graverande film snutt.
Hade Tom och hans Advokat, spelat upp en annan liten film snutt med inte mindre än Domaren själv i huvudrollen.
( Som Tom egenhändigt knåpat ihop veckan innan)
De hade menat på att Sven Andersson ogillade Tom starkt på grund av några tidigare affärer och mellan havande och att filmklippet han hade var manipulerat.
Manipulerat precis som film klippet på domaren som var ute och promenerade med en prostituerad var.
De fick detta film bevis mot Tom förklarat för ogiltigt
Och Tom hade så småningom frikänts.
Lisa hade varigt den Polis som handhaft detta ärende och efter Toms frikännande, så hade de ätigt en middag på Opera källaren. (som Tom bjudigt in Lisa till )
Där under middagen hade Tom erkänt för Lisa,
att det visst var han på den där filmen.
Han förklarade också varför och vad han letat efter. Sven Andersson pysslade nämligen och troligen med stora bedrägerier på Eu nivå och Tom hade sökt bevis för det, den där kvällen då han hade blivit filmad.
Hans informella uppdrags givare hade varigt inte mindre än LO. Påstod Tom.
Men där var Lisa säker på att han ljög.
Tyvärr fann han inga sådana bevis den där kvällen för drygt ett halvt år sedan och det hade både Lisa och Tom tyckt var synd.
Där var de båda lika, de hatade nämligen båda två allt vad korruption och makt missbruk hette.
Lisa öppnade mappen med namnet TOM FRIBERG
Och började bläddra helt planlöst i den digra bunten på drygt 100 sidor och lät sitt undermedvetna jobba…
Under tiden som hon om och om igen frågade sig själv. ”Vad fa´n har han nu på gång?”
”Vad fa´n har han nu på gång?”
” Något har han på gång, det vet/känner jag, men vad?”
* * *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar