Kapitel 2.

                      Kapitel 2.

Efter en tre kvarts promenad

var Tom framme vid Piccadilly cirkus.

Där skulle han gå rakt väster ut, enligt kartan.

Kartan som han hade i sin hand

och glodde på som vilken turist som helst.

Här stannade han upp och vilade lite

och passade samtidigt på att titta på folk livet.

Fast det var en kall och grå mulen dag i mitten av November, så var city mer än fullt av människor.

Människor i från världens alla hörn.

" Märklig tid vi lever i, som gör sådant här möjligt"

Tänkte Tom åter igen.

Då han studerade en Gatu- preformens artist, som lekte med eld och trolleri.

"Märklig tid vi lever i, som gör något sådant här möjligt"

Var förövrigt en strof som ofta dök upp i Toms hjärna.

 Det fans så många saker, ting och händelser där ute i världen och i den så kallade verkligheten,

som ständigt förundrade och fascinerade Tom.

Tom tillhörde inte den där stora gruppen människor,

som hela tiden moraliserade och skrämdes över allt nytt och ogripbart.

Nej Tom lät sig förundras och försökte låta bli att hänge sig åt allt vad som kunde kallas moraliserande.

För det mesta lyckades han, men inte alltid.

Det hände då och då, att han fick fullständiga tok utbrott.

Som senast, för några månader sedan, då han helt vansinnig av trotts och indignation.

Hade ställt sig och bål skällt på några stakars Poliser,

vid Sergels torg.

Bara för att de försökt göra sitt jobb,

må vara på ett klantigt sätt.

Folksamlingen som snabbt hade bildas hade fnittrade lyssnat på Toms illa valda ord.

Vad det rörde sig om i sak, var nu glömt för Tom,

Men han skämdes fortfarande lite, för sitt tilltag.

När gatu- underhållaren var färdig med sitt numer,

började gatu- publiken åter röra på sig, Tom också.

Han slängde upp sin ryggsäck på ryggen,

rätade till klädsel och axelväska och började åter gå.

Nu var det kanske högst 30 min kvar till den aktuella adressen och spänningen steg inne i Tom.

Hur skulle Mr. Smith reagera på Toms o anmälda besök ?

Var han hemma ?

                       *              *               *

Tom hade själv arbetat i nästan ett halvt år,

på att försöka spåra och finna ut namnet och adressen, till denna Mannen utan att lyckas.

Inte fören han tagit hjälp av en "vän" på Säpo, som olagligt hjälpt Tom, hade han fått fatt i namnet och adressen.

Mannen Tom sökte hade verkligen gjort allt

för att förbli anonym och för att dölja sin adress.

Hade Säpo vännen sagt, då han så småningom och efter en hel del olagligt arbete på Säpo funnit mannens identitet.

- Du är skyldig mig en jävligt stor gentjänst nu !

Hade han också sagt, då han lämnat över mappen med akten på mannen i fråga.

- Du har ingen aning om Tom, vad jag har fått gå igenom, för att lyckas med detta !

Tom hade flinat till svar och slängt sig över mappen,

som en hungrig hund över en Rå Lever.

De hade bestämt möte på Café Opera,

där de också ätit och druckit gott.

En nota som Tom naturligt vis stått för.

- Hör du vad jag säger ?

- En middag som denna är inte nog, du är skyldig mig

   mycket mer !

- Ja ja... Hade Tom muttrat, helt uppslukad av mappen                          med rapport akten i.

Säpo mannen var en av de Data ansvariga på Säpo

och hade riskerat mycket för att hjälpa Tom.

De hade känt varandra i många år, ja i nästan hela deras liv kändes det som.

Allt sedan de tidiga ungdoms åren på 70 talet,

då de lekt världsvanan hasch rökare på Gärdet.

Tills i denna dag, 25 år senare.

Då och då hade de stämt mötte under åren,

eller bara av en slump sprungit på varandra.

Men sedan Tom startat upp sitt märkliga företag för några år sedan, hade det blivit lite oftare mellan mötena.

- Du Tom ! Vad är det i egentligen du håller på med ?

- Mannen som jag hjälpt dig identifiera, är ju en av   Storbritanniens, för att inte säga, en av världens mest beryktade data snubbar.

En FRI FRÄSARE av rang ju.

- Fa´n Tom ! Du är fa´n i mig skyldig mig lite info !

- Jag är ju så nyfiken att maten fastnar i halsen på mig !

Tom tittade upp ur mappen och flinade rått och elakt mot sin vän. Så där rått och elakt som bara riktigt goda vänner kan flina mot varandra.

- Ja ja, du ska få veta, men låt mig först kolla igenom detta i lugn och ro, jag lovar !

- Fa´n Tom... JAG VILL VETA NU !

- Okej Staffan, du ska få veta, NU !

- Så här är ligger det till !

- För ungefär ett och ett halvt år sedan,

  - Blev jag kontaktad över nätet av denna mannen.

- Mannen som tack vare dig, nu har ett namn. Mr. Smith

- Han ville att jag skulle göra några inte helt lagliga  

   undersökningar åt honom.

- Riktigt bra betalt skulle jag få dessutom

  och nu när jag läst lite av hans akt så förstår jag varför.

- Mr. Smith är ju en otroligt tät Man.

- Detta var väl inget märkvärdigt, i och för sig.

- Sådant händer ju mig ganska ofta. Skrattade Tom

- Folk, företag & organisationer, som vill få en det ena 

  eller andra "undersökt". På inte helt lagliga och 

  rumsrena vägar.

- Nej det märkliga var...

- Att detta gällde div undersökningar runt den 

  välrenommerade Svenska Eu Politikern

  Sven Andersson.

Nu höjdes Staffans ögonbryn något helt otroligt.

Så att han mer såg ut som en pann lös imbecill,

än som den kloka människan han egentligen var.

- Sven Andersson ?

- Menar du verkligen vår Sven Andersson ?

- Jepp !

- Men fa´n ? Sven Andersson ? Fattar ändå inte ?

- Varför vill du ha fatt på Mr. Smiths identitet och Akt ?

- Varför ? Är han skyldig dig pengar ?

- Har han varit elak i mot dig Tom ? Eller ?

Tom skrattade åt sin väns försök att vara lite lustig,

men egentligen var det inget som var lustigt i detta.

- Jo förstår du Staffan.

- I drygt ett år samarbetade vi

- Jag gjorde en del jobb åt honom och allt fungerade bra.

- Vi hade nätkontakt om inte dagligen så i alle fall var 14 

   dag under hela denna tiden.

- Och pengarna flöt in på mitt konto som det var avtalat.

- Och en hel del som jag fått fram om Sven Andersson  

  och sänt över till Mr. Smith

- Hade gjort mig rejält nyfiken på både Mr. Smith

  och vår käre Sven Andersson.

- Men så en dag, ett halvt år sedan ungefär, mitt i vår 

   samarbete, upphörde vår kontakt helt.

- Bara så där, nästan som mitt i en mening.

- Det var då mitt sökande efter honom startade.

- Blev ju nyfiken och så och desto mer jag sökte,

   ju nyfiknare blev jag.

- För han kunde verkligen den svåra konsten med att 

  förbli anonym på nätet och inte lämna spår efter sig.

- Tack föresten Staffan, för att du fixade detta åt mig.

- Du har rätt jag är skyldig dig en stor tjänst.

- I morgon ska jag resa till London föresten !

- Ska du följa med ?

- Nej för fa´n ! Muttrade Staffan. Jag ska jobba !

                   *                    *                 *

Efter 10 minuters rask promenad ifrån Pickadilly Cirkus,

så stod då Tom slutligen där utan för Mr. Smiths adress.

“Enteligen efter 6 månaders sökande”. Tänkte Tom.

Det var ett sådant där stort, pampigt och vackert stenhus som var så typiska för Londons City kärna, troligen byggt för så där 200 år sedan trodde Tom.

Tom kollade upp porttelefonen och fann Mr. Smiths namn där. Tryckte in koden och väntade på svar. Ett svar som dock uteblev.

“Fa´n” ingen hemma” Muttrade Tom tyst för sig själv.

Han försökte en gång till, med samma uteblivna  resultat.

Tom släntrade över gatan till motsatta trottoaren.

Fann en lämplig sittplatts, eller snarare ett veck i fasade på det stora stenhuset. Lämpligt bara så tillvida att han därifrån hade fri sikt och lämplig vinkel gentemot den intressanta porttelefonen där på andra sidan av gatan

Där vid fasad vecket plockade han fram sin ullfärgade Småländska yllefilt ur sin ryggsäck och började förbereda sig för en lång väntan.

Filten var en sak han alltid tog med sig på sina resor, spelade ingen roll vart han skulle.

Till Tropikerna likväl som till kallare platser.

Denna filten var det enda Tom hade kvar efter sin familj, och Tom skattade den mycket högt.

Inte så konstigt, med tanke på att den filten, ja just denna filten, hade varit och fungerat som Toms enda “hem” i så många år och månader och dagar.

Allt sedan den dagen då han miste hela sin familj och sitt eget vett och sanns.

Man skulle kunna säga att den där filten stod för all Jordisk trygghet för Tom.

Den hade blivigt en symbol,

“En jävligt användbar symbol” Tänkte Tom.

Där han stod och vek i hop filten till en lämpligt tjock lek och lämpligt storlek, för att få en bra sittplatts där på trottoaren mitt inne i Londons stadskärna någon stans.

Något han gjort åtskilliga gånger i sitt hittills levda liv.

När han väl satt bekvämt och varmt, som en hemlös Uteliggare med sin packning runt sig.

Plockade han fram sin Dvd film kamera.

Skruvade på det lilla bods stativet och startade upp den.

Riktade och zoomade in kameran i mot porttelefonen på andra sidan och började sedan vänta och dag drömma.

                                *     *       *

Då han satt där på trottoaren, så kom en massa gamla minnen över honom.

Bara bubblade upp i en strid ström ur hans hjärna,

i från tillsynes ingen stans.

Minnen ifrån hans hemlösa och planlöst resande period.

Ett sätt att leva på,

som han hade praktiserade i så många år.

Själva känslan hade återvänt, där på trottoaren i Londons City, känslan av att “Bo på gatan”.

Vilket var inte så konstigt i och för sig, då han ju rent faktiskt och fysiskt gjorde precis det just då.

Ett Afrika/Italiensk bastard kex, vacker som en dröm.

Hade “haffat” Tom en tid under denna hemlösa period.

Nu framträdde hon igen, som ett så klart minne att det nästan kändes som verklighet i nuet för Tom.

Där han satt och väntade på sin filt i London.

Det tog inte många sekunder efter att hon framträtt i hans minne, innan Tom kände att hanns kön började sprattla.

“Ett perfekt sällskap” Tänkte Tom och drömde vidare.

De hade helt plötsligt bara tagit tag i varandras händer.

Där på ett Tåg, på väg söder ut, i Italien någonstans.

I över en halv timme hade de suttigt och blå stirrat rakt in i varandras ögon, i sina spegelbilder i Tåg fönstret.

När hon skulle gå av Tåget hade de bara tagit tag i varandras händer och utan att ett ord sades.

Men Tom såg att hennes ögon var så glansiga att de tårades. Toms ögon var troligen lika blöta.

De hade nickat mot varandra och Tom hade också klivit av Tåget och följt med henne hem.

“Sara Sara Sara jag saknar dig än”, muttrade Tom tyst för sig själv, där i sina drömmar och i sin själv-samhet, där på trottoaren i Londons City, många många år senare.

Han hade väl inte suttigt där i mer än ett par timmar, innan en dam kom fram till porten som Tom bevakade.

Han satte genast på kameran med fjärkontrollen och väntade spänt. Ja mycket riktigt damen slog in koden till dörren och den öppnades. “Bra bra bra” viskade Tom för sig själv.

När damen försvunnit in igenom porten, plockade han snabbt till sig kameran där den stått väl skyddad på trottoaren bakom ryggsäcken.

Spolade kvickt och vant tillbaks bandet och spelade sedan upp, vad han precis filmat.

Spänd väntade han på resultatet, där han satt på sin filt och tittade koncentrerat in i det lilla kamera fönstret, och visst, det var lätt att avläsa vilken kod hon knappat in, 2875.

Tom skrev raskt ner siffrorna på en pappers lapp och började plockade i hop kamera och allt övrigt han hunnit packa upp där på trottoaren.

Den Småländska yllefilten var det sista som förrann ner i ryggsäckens gap.

“Det där gick ju smidig och snabbt”.

Tänkte Tom då han åter var på fötterna och gående.

“Smidigare än jag räknat med”.

Kl  var omkring 17,00 och den lilla, nästan obefintliga och klena November solen var på väg till en annan platts på vår lilla Jord. Skymning och Tom kände att han började bli rejält hungrig och sökte sig därför till första bästa Mat hak.

The Brigg lyste starkt med sin grön gula skylt och där smet Tom in, så fort skylten hade uppenbarat sig.

The Brigg var en typisk Engelsk Pubb, mörkt murrigt och med flertal avskilda hörnor. För att inte tala om bardisken som var gigantisk.

Tom slog sig ner, beställde öl och något att äta.

Undertiden han åt funderade han på nästa drag.

Beställde in en öl till och funderade vidare.

När han var inne på sin tredje öl,

viste han vad han skulle göra här näst.

                           *                        *                       *

På en liten Ö i Caribien, satt Liselotte och tjurade under ett parasoll. I 3 månader hade hon suttigt där och tjurat.

Läst en massa böcker, ätigt fisk, frukt och druckit frukt drinkar med allehanda plast prylar i.

De första veckorna hade hon badat dagligen,

men nu mera kanske bara någon gång i veckan.

Nu började hon bli riktigt uttråkad, eller rätare sagt,

nu var hennes batterier full laddade igen.

Till bristnings gränsen.

Liselotte var en blond tjej, dryga trettio år, såg väldigt bra ut enligt vissa, medans de avundsjuka kallade henne förr “Hon som tror att hon är något”.

Hon var född i Skara, men hade flyttat till Stockholm i mycket unga år. Så i dag kände hon sig mer som en Stockholmare än som Skara bo.

I Stockholm hade hon studerat  Data utifrån alla möjliga och omöjliga vinklar efter en egen studie plan och titulerade sig själv i dag som en

Informell Data och Syber expert.

Tom och Liselotte träffades för första gången för 4 år sedan, då de jobbat med samma jobb, parallellt och utan att då vetat om varandra.

Deras intressen hade krockat i syber rymden,

då de båda arbetat på att hacka sig in i en bluffande välgörenhets organisation.

Sedan dess hade deras vägar korsats titt som tätt.

Tom konsulterade Liselotte ganska ofta, då det var något i syber rymden som han undrade över och Liselotte gav alltid raka och användbara svar.

Något som var sällsynt i denna branschen, som var full av inbillat vetande.

Men något egentligt gemensamt jobb hade de inte gjort tillsammans, inte ännu.

Delat säng hade de förståss gjort ganska ofta,

då de var omåttligt attraherade av varandra.

Något som bekymrade dem båda, då båda var mycket måna om sin integritet och självständighet.

- Jävla Tom, du får mig att tänka på och känna för barn ! Var något Liselotte ofta stönat i Toms öron då de älskat med varandra någonstans.

Just ordet någonstans, var i detta sammanhanget ett helt korrekt ord, för båda två var omåttligt förtjusta i att ta varandra på de mest bizzara platserna.

Som i en skrubb på Naturhistoriska museumet i Stockholm, där de träffats ganska ofta för en fika,

eller som en gång i Malmö, inkrupna i en sådan där trekantig reklam pelare,

stående på järnfoten där inne och väl dolda.

Hade funkat bra om än lite bökigt.

Bara för att nämna några av deras bizzara kärleks nästen.

- Jävla jävla Liselotte !

Var också och ungefär, det mest intelligenta Tom kunnat stöna till Liselotte, då hon pratat om barn och om deras kärlek, på några av alla dessa platser som de tagit varandra på.

                     *                *                *

Liselotte funderade på, där under sitt parasoll, om det nu inte var dax att åter igen slå på On på sin Not Book, som varigt helt avstäng i drygt 3 månader nu.

Hon övervägde detta beslut noga, för hon visste,

att så fort hon gjorde det skulle mängder av jobb åter överösas henne. 

Tom tex. var ju alltid på G och hon fasade lite för att arbeta sig igenom alla mail, som hon viste hon hade i sin inkorg ifrån honom.

- Jävla Tom, väste hon till mitt i sina funderingar.

- Va fa´n kunde du inte följt med mig hit för ?

- Du behöver väl också semester ibland ? eller ?

Pratade Liselotte tyst för sig själv.

Att just prata tyst för sig själv, var något hon gjort sedan barnsben och som oroat en del vuxna och lärare.

Men Liselotte hade aldrig brytt sig om deras oro, utan hade tjattrat på för sig själv igenom hela sitt liv och med glädje.

När hon nu börjat tänka på Tom och arbete igen, blev hon så upprymd och upprörd att hon sökte sig till strand baren och beställde en sådan där löjlig frukt drink med ett fjantigt paraply i.

Som hon viste Tom avskydde.

Fick han ett sådant paraply i sin drink, kastade han det alltid genast på golvet och trampande, ja stampade sönder det fullständigt, samtidigt som han svor.

Han tålde verkligen inte dessa paraplyer och då Liselotte nu läppjade på sin paraplydrink flinade hon för sig själv över dessa minnen och Toms Paraply allergi.

Genast blev hon på bättre humör. Nästan fnittrig.

- Ska nog starta upp Lappen i kväll,

- eller i morgon, nog dax för det nu.

Sa Liselotte tyst för sig själv, där hon satt och sippade lite till på sin paraply drink.

Leende...                                

                              *                   *                   *

Lisa Björklöven slutade vagga av och ann, vek ihop mappen med Tom Friberg i och låste in den igen i sin privata skrivbordslåda.

Detta med den privata svären här på Riks Krim var något som också irriterade Lisa något fruktansvärt och då speciellt dessa speciella pms. dagar.

Vid ett stor möte för en tid sedan, då hon åter igen märkt att någon snokat igenom hens rum och privata lådor.

Något som hände då och då.

Hade hon ställt sig upp och tagit upp saken och blivit bemött med en fullständig oförstående tystnad.

Vilket gjort Lisa tvärförbannad.

Knall röd i ansiktet hade en lång ström av illa och väl valda ord strömmat ur henne.

- Ja va fa´n begär jag, lite respekt för den privata svären i 

ett hus fullt av SNOKAR... Så dum jag är.

Sedan hade hon vänt på klacken och gått.

Hon gillade verkligen sitt jobb, men vissa av hennes kolleger frestade det verkligen på för henne att hantera.

Totalt asociala & socialt inkompetenta IDIOTER

Hon hatade dem verkligen, dessa enögda.

De förstod inte att deras inkompetens och taffliga uppträdande skapade kriminalitet hos vissa medborgare som blivit utsatt för dem.

För att inte tala om hatet som uppstod runt dem, ett hat som alla poliser fick stå tillsvars för och sedan oförskylt hantera.

Hon stängde sin dörr, promenerade längs den tillsynes ändlösa korridoren, tog hissen ner till gatuplanet och gick ut i staden för att äta och möta sina kolleger,

Erik Svensson och Jimmy Horst på uppgjord platts.

Skönt med frisk luft.

Hon stannade upp lite och njöt av den friska kalla November luften och friheten ifrån korridorer.

Till Krogen ”Blue Bird”.

Var det knappt 20 min rask promenad till,

och Lisa njöt av varje steg hon tog.

Promenera var något hon sysslade med så ofta tillfälle bjöds.

Hon gillade verkligen att just promenera, hon hade upptäckt tidigt som barn, att hjärnan då blev fri, fri till att syssla med det som hon gav den i uppgift att göra, eller som just nu, ingen ting alls.

En del av hennes starkt utvecklade intuition, trodde hon var ett resultat av alla dessa vandringar och promenader hon ständigt varit på, ända sedan barns ben.

Flera gånger minns hon att hennes föräldrar tappat bort henne och blivigt helt ifrån sig av oro.

Då de så småning om hittat Lisa någon stans och frågade irriterat, vad hon höll på med ... Hade Lisa alltid svarat :

- Jag är på promenad !

Krogen Blue Beird var en sådan där typisk krog som poliser samlades på., näst intill hälften av krogens gäster var just poliser eller polis relaterade gäster.

Varför det var så viste inte Lisa, men hon hade funderat på det lite då och då, utan att kommit någon längre vart i sina funderingar.

Kanske var det inredningen, kanske var det personalen, kanske var det det strategiska läget i City, som gjorde det.

Lisa viste inte, men så mycket viste hon, att om man verkligen ville ha svar på den frågan, ja då fanns det ett svar.

Lisa hade följaktligen också varit där många gånger tidigare och ätigt lunch.

Haft många polisiära samtal där, som nu då hon skulle träffa Jimmy och Erik där.

Hon klev in och såg genast Erik vid ett bord, och gick dit.

- Hej ! Sa de nästan i munnen på varandra.

Lisa drog ut en stol och satte sig, samtidigt som hon beundrade Eriks nya Jacka.

Den var grön och brun i sina färger och mycket snyggt skuren.

Annars var just detta med kläder inom Polisen något mycket konstigt som Lisa också funderade på av och an och avskräcktes av.

Hennes hypotes var att det var något med uniformen som de gick i då och då, som sabbade allt estetiskt sinne på vissa, för att inte säga alla poliser.

Erik var dock undantaget som bekräftade den regeln,

vilket han fick utstå spe och ta skit för.

Men han var tuff, så inga problem för honom, med att ta polis pennalism och den typen av mobbing.

Något hans storebror KONSTNÄREN, lärt honom.

- Erik, ta det som en komplimang,

för det är en komplimang.

Njut av att de trakasserar dig, så ska du se att de slutar.

Mycket riktigt, de slutade ganska snart, precis som brodern KONSTNÄREN sagt.

Det var Lisa som tog till orda först.

- Hur gick utfrågningarna i bland grannarna ?

- Fick du fram något nytt ?

Erik sken upp som en sol då han fick syn på Lisa,

för han var trött på sitt egna sällskap och han var också nyfiken på hennes kommentar om hans nya Jacka.

De pratade ofta estetik och konst med varandra, av den enkla anledningen att det fanns inga andra ibland poliserna som ens viste vad orden stod för eller betydde.

Inom Polisen rådde det Estetik och Kultur Natt.

- Ja ! Jag fick fram en hel del.

- Skulle kunna gå händelserna i förväg och redan nu peka ut mördaren. Sa Erik.

Lisa log, det där självsäkra leendet som vissa poliser fick krupp av, och sa:

- Bra då släpper vi detta så länge.

- Har du beställt mat än ?

Precis då kom Jimmy in. Man såg på hans gång att han upptäckt något speciellt, det gjorde man alltid, hans entusiasm kunde till och med en senil läsa av.

- Har du sprungit frågade Lisa ?

Då han kom fram till bordet. Ett typiskt Lisa skämt och Jimmy glodde storögt på henne och frågade.

- Hur så då ?

Lisa log och frågade:

- Hittat något speciellt ?

- Ja det kan du ge dig på, är övertygad om att mördaren nu är fast, detta kommer Åklagaren att gilla, detta jag hittat.

- Bra sa Lisa, då släpper vi det med och nu.

Jimmy försökte protestera lite lamt,

men viste av erfarenhet att det var lönlöst.

De beställde sin mat och var sin öl som de drack under tiden de väntade på maten och i tystnad. En jobbig sådan.

En av Lisas specialiter, att framkalla och behålla en sådan där pinsam tystnad. Hon hade övat på det och njöt i smyg.

- Snygg Jacka föresten sa Lisa tillslut nickande, mot Erik.

Samtidigt som hon kollade på Jimmy i smyg.

Hans ansikte förvandlades till en grimmach, en plågsam sådan.

Jimmy hade tidigare i dag just kritiserat Eriks Jacka och på stått att Erik såg ut som en “Blöj Knutte Jägare” i den.

Då maten kom in, tog Lisa på nytt upp Tom Friberg, som samtals ämne. Erik och Jimmy tittade förstulet på varandra.

Tom Friberg var något de var fullständigt och totalt trötta på båda två. Den där “halv-polisen” ...

Som de och halva polis kåren kallade Tom Friberg.

Men inte i Lisas närvaro, för då kunde hon bli så där urförbannad. Inget som någon frivilligt ville utsätta sig för. Med undantag av då just Tom Friberg.

Som inte hukade för sådana pieteteser som en urförbannad kvinna.

Troligen var det därför Lisa var så fachinerad av honom, hade aspiranterna Erik, Jimmy och de övriga ej fullt insatta på Riks Krim, räknat ut.

Tom var den första Mannen, ja människa överhuvud taget, som hon mött som inte ens blinkat av obehag  på och av hennes raseriutbrott.

Tom denna blonda, vardagliga typen i medel längd.

Oansenlig tillbaka dragen och samtidigt en jävlig stor framfusighet och uppkäftighet, i en och samma person.

Då saker och ting krävde det av honom.

Hans tillsynes tillbakadragna still och look, var inget annat en en stor funktionell och framgångsrik fasad. Något han jobbat lite extra på, efter att han slutat med sitt 5 åriga uteliggare liv och planlösa resande runt i halva världen.

Som boende och levande på gatan, lär man sig lite andra saker och ser lite andra saker än de människor som lever där ovanför och ovanpå.

Troligen var det denna märkliga och udda period i Toms liv, som gjort honom så duktig på att läsa av människors känslor och därmed en del av deras tankar. Trodde Tom.

 Som uteliggare är man hela tiden helt synlig av andra, men samtidigt totalt osynlig. Man lever så att säga mitt i den mänskliga paradoxen och oftast mitt i ett eller flera Cityn.

Ja i sanning och sammantaget en mycket märklig erfarenhet och period i Toms liv, för att inte tala om dess upplösning och slut.

En upplösning och slut, som gjort Tom till en sådan där “Halv-Polis” som vissa poliser så föraktfullt kallade honom. En halv-polis med speciella talanger och ett eget regelsystem.

Då Tom nuförtiden tex. gick igenom Stockholms City, så var det i stort sett ingen som såg eller lade märke till honom, något han uppskattade mycket.

Hans klädval i dag var vanligtvis den vardagliga

Nord Europeiska Herrmodet. Neutralt neutralt neutralt.

Till skillnad ifrån hans uteliggare liv, som varit det motsatta, vart han än kommit hade han dragit ögon till sig. Ögon som sedan vek så fort han tittade på dem.

- Ja ha ! Tom Friberg ! Vad är det nu med honom då ?

- Ja vad vill du vi ska gör mot eller för honom denna gången då ? Sa de båda i munnen på varandra.

Likt Bill & Bull.

Något de också kände och som de hatade.

Erik & Jimmy var väl knappt att kalla Idioter, men speciellt Jimmy var tämligen smal i sin hjärna, inskränkt, lite enfaldig, milt utryckt och han viste om det.

Så så dum var han inte, utan att han anade sin “smalhet”.

- Jo först och främst vill jag att ni kollar upp alla flygen ut ur Sverige den där dagen och några dagar där efter.

Kolla upp om han möjligen har lämnat landet och vart han i så fall flög eller for.

Alltså  dagen och dagarna efter, att de där spoliga spanar övervakarna hade förlorat kontakten med honom i City terminalen.

- Och jag vill att ni gör det i dag ! Sa Lisa och spände sina brun mörka ögon, ja nästan svarta ögon, i dem båda.

- Själv ska jag kontakta Åklagaren och få honom till ett möte i morgon bitti. Där ni får dra för honom och mig, vad ni funnit om Huddinge mordet.

- Ok fattar ! Sa Erik och Jimmy återigen i munnen på varandra och åter igen glodde de lite surmulet på varandra, medans deras röster försvann för evigt bort i Krog sorlet.

Resten av deras måltid åt de i tystnad

En tystnad som Erik bröt, i samband med att hans sista mattugga precis blev svald.

- Du Lisa ! Den där Tom Friberg.

- Varför är du så intresserad av honom egentligen ?

- Det har du inte med att göra, inte just nu i alle fall.

Svarade Lisa rappt och tittade med skygga ögon på Erik under sin lugg och sitt halvlånga svarta hår.

- Fa´n Lisa jag menade inte så. Urskuldade sig Erik.

- Vad fa´n menade du inte och vad menar du då ?

-  Jo jag har ju förstått att Tom är ganska välkänd här hos Polisen i Stockholm också lite över allt i Europa för den delen & mycket känd för dig. Bara undrar lite om hans historia och så. Rent allmänt snok intresserad alltså.

Sa Erik och log det där skeva men charmiga leendet, som han viste Lisa var svag för och gillade.

- Toms historia ? Kontrade Lisa med en frågande uppsyn.

- Ja ! Sa Erick och Jimmy samtidigt igen, men denna gången hann Jimmy kväva sin röst i tid.

- Erik ! Det är en lång historia, vet inte om jag orkar dra hela här och nu.

- Du kan väl dra en del ? Vädjade Erik och Jimmy nickade.

Lisa synade dem båda ingående och såg att de faktiskt var ärligt och äkta intresserade. Jimmy nästan hoppande på sin stol av upphetsning och Erick hade fryst sitt fejs i det där skeva men charmfulla leendet.

Lisa tittade in i sig själv en stund, övervägande. Sa till slut.

- Okej ni ska få lite info i dag som ni kan fundera på i era ensamma stunder. Men då får ni bjuda på Glass till kaffet fortsatte Lisa flinande.

Glass var en av många av hennes passioner.

- Vist vist ! Sa både Erik och Jimmy nu för högt och för upphetsat och åter i munnen på varandra.

Då glodde så där surt igen på varandra

Lisa fnittrade till.

- Tom var en vanlig byggarbetare och snickare för så där 10 år sedan, började Lisa sin föreläsning, då kaffet och Glassen nästan omärkt anlände till deras bord.

Han var gift och hade ett barn på 3 år och ett andra på väg.

En dag när han glad i hågen kom hem ifrån sitt arbetet till villan de precis köpt och bodde i möttes han av en vidrig syn. Ibland det värsta man kan få syn på.

En syn som vi Poliser heller aldrig vänjer oss vid, men som ändå ingår i vårat jobb.

Både hans fru och barn var milt sagt slaktade.

Det var ingett vanligt mord, så till vida att hela villan var fylld och nerkladdad med blod. Det var en total vettvilling av värsta sorten som hade varigt i farten.

Tom kreverade ju naturligtvis och hade ringt efter Polisen efter att hans första gråt attack gått över.

Det blev ju stor pådrag naturligt vis, men efter fyra år och en massa nystande över allt, ändå ingen gärnings man eller ens ett vettigt uppslag.

För de som jobbade med detta var det fruktansvärt frustrerande, liksom för mig.

Detta skedde i början på min karriär här på Riks Krim och var det första riktigt jobbiga fall jag utsattes för.

Att det förblev o-löst gjorde det hela till en plåga, för alla inblandade.

Medans Polisen jobbade på, så försvann Tom iväg i något man skulle kunna kalla “Sorgens outgrundliga labyrint”.

En svart motsvarighet och paradox till

“Kärlekens råsa labyrint”.

Här tog Lisa en Glass bit, sörplade i sig lite kaffe till och väntade in Erik och Jimmys reaktioner.

- Å fa´n ! Stönade nu både Erik och Jimmy i kör, som båda hade familjer och barn och nu lekte de med tanken på om något sådan, likartat hade inträffat och hänt dem.

- Vad hände med Tom ? Frågade Jimmy tillslut.

- Det var då han började sitt uteliggare liv.

Han sålde allt och började sova Med och i Naturen.

I början bara runt och i själva Stockholm och vi fick ofta in tipps ifrån folk som sett en hårig, skitig och opålitlig Man.

Då vi kollade upp dessa tipps, så var det vår Tom som satt och grät någon stans.

Första halvåret hade han till och med ylat då och då. Vilket gjort människor över lag väldig rädda och dessa perioder hade anmälningar i mot Tom stått som spön i backen.

Till slut blev ju det hela omöjligt för oss att hantera och en dag då vi tagit in honom för mat och tvätt och förhör etc etc

Då förklarade vi för honom att vi inte kunde ha det på detta sättet mer, att så många människor blev skrämda, rädda osv.

Ja vettskrämda av honom och hans sorg.

Tom hade då tittat oss djupt och rakt in i ögonen, med sina av sorg helt förvridna ögon.

Det var jag och två andra Poliser den där gången.

Efter en lång stund, ja en evighet, hade Tom sagt :

- Vist jag förstår. Detta ska inte upprepa sig.

Vi släppte ut honom nästa dag och sedan såg vi honom inte på drygt ett år.

Men vi fick förfrågningar om Tom i från olika Polis distrikt i från i stort sätt hela Europa.

Så Tom plågade oss även i sin frånvaro så att säga, liksom dessa jävla och omöjliga och olösta morden, på hans familj.

Detta utspelade sig alltså för c:a 10 år sedan. Sa Lisa.

Nu suckade stönade Erik och Jimmy som kor gossar i kör.

- Glöm inte kolla upp flyget nu i eftermiddag som jag sa

- Jag vill vet om han har lämnat landet eller ej !

Sa Lisa till slut och reste på sig.

Gående i mot dörren ut så stönade Jimmy bakom henne.

- Lisa! Detta var ju  för 10 år sedan, varför detta intresse i dag ?

Lisa vände sig om och log det där sitt lite elaka leende igen och försvann ut igenom dörren, ut till den friska luften där utanför.

                         *                      *                   *