Kapitel 3.
Liselotte tog fram LappToppen,
eller som det heter nu för tiden, Not-Booken.
Ur sin packning och direkt efter frukosten.
Där på sin gröna paradis Ö, där i soliga Caribien.
Dagen efter, där på stranden, under sin favorit Palm.
Dagen efter att hon grälat med Tom inne i sin hjärna och pratat högt för sig själv där med sin Paraply drink i handen. Hon hade dragit många undrande blickar till sig, ifrån övriga semestrande, men det bekom henne inte ett enda något. Hon var van.
Hon slog på On och det välkända surret inne i maskinen satte igång.
3 månader helt data fri var något av ett nytt rekord för Liselotte, som av vissa betraktades som en Data missbrukare av västa sorten, och hon njöt fackiskt också hejdlöst av det välkända surret inne i maskinen då den åter startades upp. Precis som vilken missbrukare som helst, efter en tids uppehåll, av vad det nu än månde vara.
När sedan Windows Välkommen melodi spelade upp, ville hon dansa och gjorde det också, med några snabba dans rörelser med sina händer och den halv nakna överkroppen.
Övriga Gäster på stranden höjde lite på ögonbrynen, något som Liselotte inte märkte.
Hon var redan djupt inne i maskinens innersta väsen.
Precis som hon hade anat, var hennes inkorg full av flera 100 mail.
Ifrån välkända och okända människor, som alla ville henne något.
- Huuu stönade Liselotte vid första anblicken av allt arbete.
Sedan tog hon tag i det, med en energi som till och med överraskade henne själv.
“Batterierna är helt klart laddade”. Tänkte hon och satte igång, att tugga sig igenom inkorgen.
4 dagar senare var hon igenom allt, allt utom de 25 mailen ifrån Tom, som fanns i en speciell Mapp och som hon sparat till sist.
Hon öppnade det första i tiden och läste :
- Hej Li ! (Som var Toms smek namn på Liselotte)
- Hoppas du har det bra där i solen...
- och akta dig för hajarna.
- Själv är jag fullt upptagen med en vidrig historia
- Behöver troligen din hjälp snart/senare...
Hälsningar Mr. Tom Förtvivlad
De första 15 mailen var ungefär likartade.
Men sedan började Tom yra om London och någon Mr. Smith där. Det blev mer och mer förvirrande för Liselotte ju fler av de övriga mailen hon läste. Om ett Världs omspännande illegalt konsortium, om vår Eu Politiker Sven Andersson.
Det sista mailet ifrån Tom löd :
- Hej Li !
- Befinner mig just nu i ett Pendel Tåg
på väg in till Londons City
för att möta Mr. Smith.
- Han vet dock inte om att jag är på väg
och det är osäkert om jag får till ett möte ?
- Han kanske har semester, precis som du J
- Hör av mig då jag vet något nytt.
Hälsningar Mr. På Tåget
Alias : Mr. På Vift
Liselotte begrundade mailen ifrån Tom en stund
Innan hon började skriva på en ny sida och ny fil, som hon döpte till : ”Jobb nr 1. Efter semestern. 2010”.
Där i, började hon skriva ner substansen av Toms mail.
Det lilla hon kunde utläsa av substansen vill säga.
Och sedan några nyckel ord, så som
Mr. Smith, Sven Andersson, Illegalt konsortium, www.
Den färdiga mallen för anteckningar hon nu skrev i,
hade hon färdigställt för många år sedan.
Ett mellan ting mellan Anteckningar, Dagbok,
Idé samligs bok, Arbets bok och en hel del annat,
så som snabb länkar till viktiga platser på Webben.
Under rubriken :
“ATT GÖRA”. Skrev hon
“Ta reda på va fa´n det är som Tom håller på med” !
Hon skickade sedan ett mail till Tom, det första på många månader och det pirrade lite i henne då hon skrev :
- Semestern slut !
- Men inte jag !
- Vad håller du på med ?
- Vad vill du ha hjälp med ?
Li
Sedan slog hon i hop Not Booken och var mycket nöjd med att känna, att hon nu åter var med... Med igen.
* * *
Tom drack ur sin tredje öl, där på Puben The Brigg i Londons City. Fick fatt i servitören och bad om kaffe samt någon söt kaka. Under tiden han väntade på sitt Kaffe tog han fram sin Not Book och hade precis tryckt på ON, då kaffet kom in till hans bord.
- Å fa´n ! Utbrast han högt, Li har skrivigt till mig.
Han läste :
- Semestern är slut !
- Men inte jag !
- Vad håller du på med ?
- Vad vill du ha hjälp med ?
Li.
“Hon är på gång igen”, “hennes semestern är slut”
”Bra” Tänkte Tom och skrev genast ett mail till Li.
- Äter och dricker gott
- och ska snart kanske begå ett brott.
- Försök finna något om Mr. Smith
- och Eu Sven Andersson.
- Vad som ???
Tom.
ENTER
* * *
Tom drack ur resten av sitt kaffe och åt på sin kaka under total tystnad och helt inne i sig själv.
Han funderade återigen på sitt nästa drag och hans egentliga ärende här i London, och på Mr. Smith.
John Smith, den gåtfulla Dataexperten.
Kl 20,30 ungefär, betalade han och gick tillbaks till den aktuella och för honom så intressanta adressen.
Väl vid den stora porten, tryckte han in koden 2875
Mycket riktigt, dörren öppnade sig med ett surr och ett klick.
Tom gick in snabbt och tillsynes så vant han bara kunde och slöts fort av den stora hus kroppen.
Det var en halvskumt ljus där inne i det stora trapphuset och Tom stod blick stilla en stund för att vänja sina ögonen vid det dåliga ljuset och för att lugna sig lite och sänka sin puls.
Efter en stund kunde han urskilja Hissen och lite längre bort själva trappan upp igenom det 8 våningar stora huset.
Det var en ovanligt stor hall och då Tom började gå lite försiktigt framåt, så ekade varje steg dovt som ett avlägset muller.
Efter en stuns sökande fann han tavlan med alla hyresgästerna prydligt och tydligt uppskrivna, våning för våning. Tom sökte snabbt igenom listan och fann Mr. Smith på fjärde våningen.
Efter ytterligare några minuter av försiktigt tassande uppför trappan, så stod han så slutligen framför Mr. Smiths dörr.
Han stannade upp en liten stund och lyssnade intensivt.
“Märkligt, ett så här stort hus precis tyst”. Tänkte Tom
Som dock kunde höra lite av trafik sorlet där utanför på gatan.
Han öppnade Mr. Smiths brevinkast mycket försiktigt och satte örat i mot den lilla springan som uppstått.
Där stod han en bra stund och lyssnade
Innan han ringde på dörren, Riiiiinng Riiiiinng
Inte ett ljud kunde Tom höra där inifrån, förutom ringsignalen som sakta ekade bort i mellan stenväggarna.
Han ringde på igen, med samma resultat, inget resultat.
Han stod sedan still och funderade lite över tystnaden och på vad han nu skulle göra. Plan B !
Efter en stund så visste han och började försöka orentera sig var på huskroppen Mr. Smiths lägenhet låg.
Förutom på 4 de våningen, kom Tom fram till att det måste vara en hörn lägenhet och den som vette mot Nord Väst.
Sedan skyndade han skyndsamt ut på gatan igen och letade upp de aktuella fönstren på 4de våningen i det Nord Västra hörnet av den stora fastigheten.
Då han funnit dem och då han var helt övertygad om att detta var Mr. Smiths lägenhet.
Ställde han sig på motsatta sidan av fastigheten, så långt ifrån själva fönstrerna som det bara gick och förberedde sig på en flera timmar lång väntan.
3 timmar senare var Tom rejält frusen.
November natten var kall, blåsigt fuktig och inte varmare än omkring 0 grader gissade Tom.
Ingen ting hade hänt inne i Mr. Smiths lägenhet dessa 3 kalla timmar som han stått där i en fasad vrå och bevakat den. Så Tom var nu tämligen säker på att Mr. Smith inte var hemma. Var han var visste ju Tom inte och heller ej när han skulle komma hem. Men hemma ? Nej !
Tom började gå igen, men denna gången inte till The Brigg, utan denna gången i motsatt riktning.
Han visste hur det var, en gång på en pub, var ingen gång.
Två ggr. Så var man stamgäst och välkänd.
Han gick därför förbi ganska många öppna pubar, innan han gick in på en, för att värma sig och åter igen äta något litet. Kyparen dök upp med menyn, samtidigt som han satte sig och efter att snabbt ha ögnat igenom den beställde han Hälle Flundra alá Britannia och en öl.
Tom hade lärt sig av Asiaterna, att äta lite men ofta.
Asiaterna menade på att man blev glad av det, något som Tom också trodde på, då det frigörs en hel del måbra hormoner och annat, då mat kommer på tal.
Bland Hundar och Kor likväl hos oss Människor.
Det var omkring midnatt nu och ungefär en timme senare, då Tom var mätt och varm igen, så stegade han återigen ut i den vidriga 0gradiga snålblåsiga November natten.
Han gick tillbaks till huset och samma procedur upprepade sig denna gång som förra.
Han slog koden 2875. Med ett surr och ett klick, gick dörren gick upp och han var inne i huskroppen igen.
Vid mr. Smiths dörr, efter att han ringt på ett par gånger, så plockade han fram en dyrk och det tog inte så många sekunder innan den dörren också öppnades med ett klick.
Liksom vid den stora porten, klev Tom snabbt in och stängde dörren bakom sig.
Sedan stod han tyst och lyssnade länge länge.
En mängd tankar for igenom hans hjärna där han stod och lyssnade på tystnaden i den mörka lägenheten.
Den första var denna :
“Här inne har ingen människa bott på mycket länge”
Detta kände Tom med hjälp av sin näsa.
Det luktade inte illa eller så, men en sådan där typisk instängt doft spred sig upp i hans näsa och hjärnan.
Tom slappnade av något .
”Tomt under lång tid och troligen ingen här just nu”. Tänkte han
Ja ha, då stod han då i en villt främmande lägenhet igen och undrade som alltid, “vad gör jag här och vad gör jag nu”
”Nu skulle Li & Jean Clode varit med mig”
”De älskar verkligen detta”. ”Att olovligt tränga sig in i en främmade boning så här och snoka runt”.
Tänkte Tom, där han stod helt stilla och lät sin kropp och sinnen vänja sig vid den lite märkliga och även för Tom ovanliga situationen. Först vänja sig, sedan orentera sig, för att tillslut snoka runt i lägenhetens alla skrymslen och prång. Snoka runt på ett systematiskt sätt.
Något Tom gjort ett antal gånger tidigare i sitt liv, något som var olidligt spännande och inget man kunde vänja sig vid, utan lika spännande varje gång.
Denna gången hade det ju också gått mycket enkelt och smidigt att ta sig in. Andra liknande gånger hade han fått klättra in, något som var betydligt jobbigare och större risker med.
* * *
Det pep till i Not Booken i Liselotts handväska.
Raskt och vant tog hon fram den och såg att hon fått ett mail ifrån Tom.
- Äter och dricker gott
- och ska snart kanske begå ett brott.
- Försök finna något om Mr. Smith
- och Sven Andersson. Vad som ???
Tom.
Jävla Tom och va då för brott ?
Han gör mig tokig av nyfikenhet, med sina kryptiska mail.
- Vad är det han håller på med ?
Frustade Liselotte frustrerat.
För att skingra tankarna på den där Tom, så började hon arbeta på det han bett henne om.
Sökte först på de där vanliga vägarna, sedan de lit mer Liselottiska vägarna.
Om Sven Andersson fanns det en hel del.
Mest olika tidnings artiklar som låg ute på nätet
Och som alla talade med olika stämmor om Svens förträfflighet.
Men på Mr. Smith inte ett enda något.
“Det finns ju till och med en massa om min gamla mor”, “men inget om Mr. Smith”
“Märkligt” tänkte Liselotte igen.
Hon koncentrerade sig på Sven Svensson först.
Tog sig in i taxerings kalendern och konstaterade
att Sven var ägare till åtskilliga miljoner, en tät man.
Denna tråden på nätet och övriga möjligt intressanta trådar och informationer, sparade hon sedan i en speciell mapp, Svenns mapp.
Hon betade av alla öppna offentliga register, ett efter ett
Och efter några timmar hade hon en diger samlig av information om Sven.. Lagrat och sparat i Svens A. mapp.
Men Liselotte kunde inte finna något i detta hon just tuggat i sig, som gjorde Sven misstänkt för varken det ena eller det andra.
Tvärt om Sven verkade en mycket hyvens kille, inte en parkeringsböter ens.
”osannolikt hyvens”. Tänkte Liselotte.
När hon var färdig med dessa elementära första sonderingar på nätet av Sven Andersson och Mr. Smith, Jhon Smith. Begrundade hon en stund vad hon funnit och skrev sedan ett mail till Tom.
-Sven Andersson, en Svensk helylle kille,
-skyst rakt igenom. Misstänkt skyst.
( - Om du frågar mig ;-)
-Mr. Smith, INTE ETT ÄNDA NÅGOT.
Nu ska jag gå och bada, hoppas du har det
bra i Nov diset i London. Kram Li
* * *
Joan Klode, var en Fransman i 67 års åldern, en Parisare.
En liten, tunn och fårad Parisare. Alkoliserad naturligtvis, men inte värre än att hade långa vita perioder då och då.
En alkoholperiodere med andra ord och mycket berest i hela Europa. Han liksom Tom, hade långa tider bott utomhus och på en massa konstiga ställen. De hade pratat just om det, om vilka olika ställen och städer som de sovigt på och i. Det hade berett dem stor glädje båda, och till och med att de övernattat på exakt samma fysiska platts ett par tre gånger.
Då hade de känt sig som bröder och skrattat.
Joan Klode och Tom hade träffats i Stockholm på en liten krog för så där 6 år sedan. De hade gillat varandra direkt och Joan Klode hade fantastiska anekdoter att berätta som Tom gillade att lyssna på och Toms anekdoter var ju heller inget vardags tugg precis, så de hade roat varandra och sig själva kungligt den där kvällen och natten.
Det var också Joan Clode som hjälp Tom med att få fast hans hustru och hans barns mördare. Det var till och med som så, att det var Joan Clode som varit den drivande kraften i detta projektet, i alle fall till att börja med.
Tom hade ju varit helt resengerad inför det mesta då de först träffats, och på den tiden.
Men när Joan Clode efter några dagar, efter deras första möte, hade fått höra den mörka historien/anekdoten av Tom, då Tom hade förlorat sin familj i blod och skit.
Hade han bara suttit och gapat en lång stund, då Tom var färdig med sin lilla men mycket elaka anekdot.
Tom hade suttigt där med sin öl framför sig på öl-shappet druckit några klunkar och studerat Joan Clodes utrycks lösa ansikte en bra stund, utan att veta vad som rörde sig inne i Joan Clods hjärna.
Tillslut blev Tom lite orolig och frågade J.Clode hur det stod till och var fatt.
Joaen Clode hade rykt till kraftigt, som om han varit mycket långt borta och inne i sina minnens innersta hemligheter, då Tom hade tilltalat honom. Sedan sa han :--Var det för ungefär för 4 år sedan ? Du sa att detta hade hänt dig och din familj ?
- Ja ! Svarade Tom håglöst och som nu åter var i ångest och stor sorg. Minnena hade vaknat till liv igen inne i honom och nu ångrade han sig, att han berättat detta för J.Clode. Smärtan var honom övermäktig.
- Jag vet vem det är ! Sa sedan J.Clode exalterat rakt ut.
Tom hade bara först suttigt där djupt nere och borta i sin sorg och inte reagerat över huvud taget eller det minsta.
- Hör du inte vad jag säger ! skrek J.Clode nu denna gången och hade ruskade om Tom så kraftigt att båda ölen välte och som fick den redan tidigare sura servitören att bli än surare.
Efter denna dagen hade J.Clode varit mycket drivande på jakten efter mördaren och efter några dagar så hade hans driv också smittat av sig på Tom.
J Clode menade på att han de senaste 10 åren så gott som årligen besökt Stockholm på försommaren och stannat där så långe han kunnat och sent in på hösten. Han gillade Stockholm sa han och speciellt på somrarna då det var mycket enkelt att på olika ställen runt i Stockholm Luffar-Campa. Det fanns mängder av bra och avskilda platser. Detta viste ju Tom också mycket väl, han var ju själv en av dessa Luffar-Campare som gillade Stockholm och allt vatten som fanns där.
J.Clode hade berättat vidare om en snubbe han träffat några gånger under dessa åren här i Stockholm, en knepig jävel benämnde J.Clode honom, en sådan där man smiter ifrån så fort man kan, om man nu har råkat hamna på samma geografiska punkt som han. Han hade sett honom denna sommaren också, nere på Centralen, men skyndsamt gått en kontrakurs så fort han känt igen honom.
Denna snubben hade för ungefär 8 år sedan och första gången J.Clode hade träffat honom, berättat de mest vidriga historier J.Clode någonsin hört och J.Clode har hört och lyssnat på många historier och anekdoter i sitt liv. Efter detta första möte, som varit ett möte i fyllan och villan ute på Djurgården, hade J.Clode diagnostiserat snubben som Ultra Psykopat. Där efter hade J.Clode hållit en så stor distans som möjligt till honom.
- Om man som jag nu gjort, lyssnat på din tragiska historia Tom, och lägger den åvanpå den historian som Psykopat Svan, ja Svan var vist hans namn, om jag minns rätt, åvanpå den historia han lustfullt och skrattande hade berättade för mig det där första mötet och gången, så stämmer de om inte helt, så näst intill överens.
- Fattar du Tom ? Tom hade skakat på huvudet.
- Den där gången då Svan tjatat om att måla en boning med blod och en massa annat vidrigt, så trodde jag han sett någon av de där vidriga Amerikanska filmerna, inte ande jag då att det var en sann anekdot han berättade för mig. Såg honom då som en Mytomanisk Psykotisk Idiot.
Men nu vet jag, efter att ha hört din tragiska historia och jämfört, att han ljög inte, utan talade sanning inför mig.
- Tom hör du vad jag säger ? Jag vet vem som mördade din hustru och dina barn !
Sedan den dagen hade J.Clode och Tom varit bröder och vapendragare. J.Clode hade fått upp Tom på banan igen och fått Tom ur sin krampaktiga sorg och ett år senare, efter en massa arbete och lömska trix och fällor, var mördaren snärjd och fast.
Det var så Toms nya liv och nya karriär som halv-polis startat. Eller rättare sagt INFORMELL INFORMATOR, som var de orden Tom själv föredrog att använda, för att tala om och beskriva vad han höll på med.
Tom var skyldig J. Clode allt, men samtidigt ingen ting.
* * *
Fortsättning... kapitel 4 & 5 & 6 . . .
Klicka på "äldre inlägg" längs ner till höger . . .
Klicka på "äldre inlägg" längs ner till höger . . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar