Kapitel 1.

En ryslig historia ihop ljuget av Thomas Frithioff

                                 Kapitel 1.

Tom klev ur flygplanet och följde med strömmen av passagerare till bagage utlämningen.

När han stod där och tittade på bandet efter sitt bagage, kom det ett stort brett leende över hanns 42 åriga orakade ansikte.

En kvinnlig med passagerare såg detta och drog den felaktiga slutsatsen att det var mot henne han log och log tillbaks.

Tom var dock i sina egna tankar och märkte inget av varken det leendet eller av de övriga passagerarnas undrande blickar.

Nej Tom hade slagits av det bisarra i det som fört honom hit till London och hans ärende här.

”Jag är ju för fa´n inte klok”

Var det som han tyst hade väst och sagt till sig själv och som fått honom att le så där brett.

Efter en stund fick han syn på sitt bagage på bandet, samlade ihop sig, grep sin gröna väl inresta ryggsäck och sökte sig mot tåg pendeln som skulle ta honom in till Londons City.

Tom hade aldrig tidigare varigt på Londons flygplatts,

men att hitta till pendeln blev som vanligt inga större problem, bara att följa med strömmen av medresenärer…

Det ur gamla” Får-tricket”, tänkte Tom och ett nytt brett leende drog över hanns ansikte.

Efter biljett köp och ombord på pendeltåget, plockade han ur sin axelväska fram sin splitter nya dator och försjönk snabbt och djupt in i den.

Allt medans det urbana Engelska landskapet passerade där utanför tågfönstret i en hiskelig hastighet.

För Tom helt obemärkt.

                                        *     *     *

Datorn var en present från hans senaste kund. Bonus hade kunden sagt, då han räckt över det lilla paketet till Tom. Tom Friberg hade tackat, larvat och bugat sig över gåvan, så som sig bör, människor i mellan.

Men innerst inne avskydde Tom alla de där mänskliga och mer eller mindre falska konventionerna.

Gjort så, så länga han kunde minnas.

Därmed hade han med åren blivigt ganska bra på att hålla sig undan just sådant.

Ibland gick det dock inte, som nu då hans senaste kund, tillsammans med tre andra människor, som Tom aldrig tidigare sett, gav honom datorn, samtidigt som de välvilligt hade flinat mot honom.

”Nästan som Jul-Tomtar”.

Hade Tom tänkt och spelat med, bugat och tackat.

Precis som han fått göra som barn,

då den ”riktiga” Jul Tomten varigt på besök.

                             *        *        *

Tom trivdes nu för tiden mycket bra, för att inte säga bäst,

i sitt eget sällskap och kunde långa tider leva ett eremit liknande liv.

Ensam ifrån människor, men tillsammans med sig själv, sitt arbete, sina digitala maskiner och kreationer.

Då människor frågade honom, om han levde ensam ?

Svarade Tom alltid :

- Nej ! Jag lever inte ensam, jag lever själv… självsam !

Självsam var ett ord han hittat på själv och som han var mycket stolt över.

Han tröttnade dock på sig själv ganska ofta och på att vara självsam.

Så titt som tätt och med jämna mellanrum kunde han bli extremt sällskapssjuk. Ultra sällskapsjuk...

Någon form av rekyl på själv-samheten trodde Tom.

Då behövde han sällskap.

Sällskap av och med någon av alla dessa miljontals medmänniskor som fanns runt omkring honom.

Eftersom människosläktet var ett otroligt sällskapligt  släckte, generellt sett.

Så var det inga större problem att finna någon att sällskapa lite med.

Det spelade ingen roll var Tom råkade befinna sig på vår lilla blå Planet.

Tom fann enkelt, snabbt och överallt, andra sällskapssjuka och helt otroligt fantastiska medmänniskor att sällskapa lite med, då han kände för det.

”Medresenärer”. som Tom föredrog att kalla sina vänner och medmänniskor.

Medresenärer på resa igenom livet.

Han tilltalade helt enkelt någon, vem som hälst, var som hälst, när som hälst och började prata om precis vad som hälst…

Detta beteende hade gjort att Tom med åren utvecklat en alldeles speciell talang i att nå människor och deras inre då han så  önskade och hade behov av det.

Ärligt menat smicker tex, fungerade otroligt bra på alla människor. Mycket viktigt är dock just ärligheten.

Oärligt smicker fungerar  aldrig och precis tvärt om.

Alla o-gillar oärlighet och speciellt oärligt  smicker. 

Detta lärde sig Tom tidigt, eller snarare, det hade han vetat sedan han föddes.

Liksom alla andra människor viste.

Nu 42 år gammal, var detta en sanning inhuggen i sten, något han aldrig  behövde fundera över, något elementärt.

Många möten, med många intressanta människor hade det blivigt igenom åren, om inte ifrån hela Jordklotet, så i ifrån halva. Möten som alla gett och lärt honom något. Detta var troligen ”en av” anledningarna till varför så många vände sig till Tom i dag, då de hade något problem av udda art.

Toms mångsidighet.

                          *                     *                        *

Pendeltåget saktade in i en mjuk inbromsning.

Tom befann sig plötsligt mitt inne i Londons City.

Han stängde Lappen och samlade åter ihop sig själv och sitt bagage.

Förberedde sig att kliva av pendeltåget och börja sin troligen långa promenad till den aktuella adressen han sökte och som skulle ligga här mitt inne i Londons City någonstans.

Tom var relativt vältränad och gillade att promenera och speciellt då på för honom nya stigar.

Så den långa promenaden såg han fram i mot.

Men först måste han ta reda på var i London han befann sig och vart adressen han skulle gå till låg.

Han behövde köpa en karta, stanna upp och orentera sig.

Att finna adressen som Tom skrivigt ner på en papperslapp och försöka få kontakt med personen som bodde där, var ett av målen med denna resan.

Huvud målet.

Ett annat mål var ju bara att helt enkelt komma ifrån Stockholm lite och få besöka London en tid.

Att Turista.

En vecka hade Tom sagt till berörda människor i Stockholm, att han skulle vara borta. Föga anade han då,

att denna resan som han just nu påbörjat skulle försätta honom på resande fot i mer än ett år framöver.

Väl stående på Perongen i London någonstans blev Tom mycket konfunderad och förvirrad.

För första gången sedan han lämnade Stockholm hade han nu inte en aning om åt vilket håll han skulle gå eller inte gå…

”London ! 10 miljoner människor…”

 ”Vart åt ska jag gå nu”… ?  Tänkte Tom…

Människor precis över allt…

Springande, sittande, stående och gående…

Människor, i en aldrig sinande ström passerade framför  Toms ögon. Människor i tusental...

Som i Toms förvirrande sinne och ögon, virrade hit och än dit.

För att inte tala om kakofonin och dess eko som studsade i mellan golv, väggar och tak, därnere i tunnelbanestationen.

Tom som alltid har kol på norr och söder, var nu här under jorden någonstans i Londons City, helt vill.

Inte en suck av en aning om väderstrecken, knappt ens om upp eller ner.

                                          *            *               *

”Måste ta mig uppåt, ut i den fria luften och få ordning på vädersträcken” tänkte Tom och sökte sig till första bästa uppåtgående rulltrappa, trängde sig på den och följde med människofloden upp till gatuplanet.

Väl där uppe i den fria, slog han sig ner på första bästa Café och beställde en svart kopp kaffe.

Tom erfor direkt då han kom upp till gatuplanet, att denna dagen var en av Londons många beryktade mulna, disiga och dimmiga dagar.

Diset hängde tjockt och klibbade sig på allt som gick att klibba sig på.

Tom muttrade och svor till för sig själv...

”Fa´n. Ingen sol, inga vädersträck synliga…Fa´n !

Då servitrisen passerade hans bord, Frågade Tom :

- Förlåt mig

- Men kan ni säga mig åt vilket håll Norr ligger ?

  Hon tittade storögt på Tom som om han inte var klok ?

- Norr ? Vad menar du ? Frågade hon tillbaks.

  Tom ändrade frågan till :

- Var kan jag närmast köpa en karta över London ?

   Det gick bättre och hon pekade på en affär på andra sidan gatan.

Tom tackade och bad om mer kaffe.

                    *               *                 *

35 åriga Kriminalinspektör Lisa Björklöv vaknade tidigt och erfor att hon var på ett uruselt humör.

Detta upprepade sig en gång varje månad och hon var dödligt trött på det.

Detta ständiga och eviga upprepandet i livet…

Vilket i sig själv verkade förvärra hennes besvär och sänka hennes humör ytterligare.

Lisa Björklöven tillhörde den där lilla gruppen av kvinnor som led hårt och svårt av premenstruella besvär av värsta sorten, för att inte tala om hur hennes omgivning fick lida dessa dagar varje månad.

Omgivningen, både hennes familj hemma i villan i Saltsjöbaden ( Mor, Far, Bror och Vovve )

och arbetskamraterna på hennes arbetsplatts.

På Riks kriminalen, hade man dock nu lärt sig, anpassat sig och gjorde allt som stod i sin makt för att hålla sig på avstånd och undan Lisa, dessa hemska dagarna varje månad.

De fixade, trixade och hittade på än massa viktiga ärende än hit och än dit. Avstånd avstånd var det som gällde och naturligtvis märkte Lisa det, vilket irriterade henne än mer.

Men de som inte kände Lisa och som råkade komma i hennes väg, glömmer det aldrig.

Vissa av dem, den veka sorten, kunde få alvarliga problem år framöver.

På Riks Krim fanns det också någon jävla typ som tyckte detta med Lisas humörsvängningar var omåttligt roligt, vem viste ingen.

Men han, för det var troligtvis en han.

Han envisades med att då och då skicka Pm. till henne dessa dagar där han konsekvent skrev fel och kallade henne Lisa Björkröven.

Att Lisa dessutom, förutom dessa premenstruella besvär, också var begåvad med en ovanligt väl utvecklad och matat häck, gjorde det hela till än mycket explosiv soppa/såpa.

Övrig tid var hon turligt nog och som regel på ett strålande humör och en utmärkt Kriminal Polis.

En av de bästa Riks Krim någonsin haft i sin  tjänst.

Mycket omtyckt av sina medarbetare och med en instinkt när det gällde brott och brottsutredningar som kunde göra vilken macho snut som hälst grön av avund.

Denna morgonen bryggde hon sitt kaffe som vanligt och drack det under surmulen ensam tystnad, blickande ut igenom köksfönstret mot öster och såg den ynkliga november solen sakta stiga upp och jaga undan natten.

Hon klädde sig, satte sig i bilen och 30 min senare, satte hon sig bakom sitt skrivbord på Riks Krim, också nu med en mugg kaffe i handen.

Lisa var förutom kriminalinspektör  också något av en kaffe missbrukare av rang.

Efter en stunds bläddrande i div Pm. och andra papper, tryckte hon på interntelefonen och kallade in sina närmaste medarbetare till sitt kontor, inspektör Erik Svensson och aspiranten Jimmy Horst.

De hälsa varandra god morgon och arbetsdagen tog sin början. Lisa sa :

- Har vi fått in något nytt om Huddinge mordet i natt ?

- Ingen ting. Svarade Jimmy.

- Okej. Hur ska vi gå vidare ? Några idéer ?

- Jag är på väg att kolla upp hennes Bank historik.

Sa Erik.

- Bra, gör så. Sa Lisa.

- Jag ska ta ett snack med några grannar. Sa Jimmy.

- Bra bra…

De hällde upp var sin ny kopp kaffe och samlade i hopp sig inför dagens övningar, då Lisa frågade :

- Hur har vi det med Tom Friberg då ?

- Tyvärr, vi tappade bort honom på Centralstationen i går. De som bevakade honom sa att han gjorde några undanmanövrar och sedan var han putts väck, som uppslukad av jorden.

Nu blev Lisa helt blind galen direkt och började skrika.

Så arg att Erick och Jimmy instinktivt i rädsla rusade bort ifrån henne och ut igenom dörren.

Ute i korridoren stanna de dock upp och tittade  försiktigt och förskrämda på varandra.

-Dax igen va ?

-Ja, jag skulle tro det, sa Erik

De gav varandra ett nytt försiktigt leende och gav sig i väg ut på dagens uppdrag.

De var vana och efter flera år av samarbete med Lisa viste de vad som gällde… Fly… Fly… Fly…

Bakom sig i korridoren kunde de höra henne vråla :

- Ni fattar inget era jävla Inkompetenta Idioter.

Tom Friberg har något stort och viktigt på gång.

Jag vet det, känner det och ni era jävla stövel putsare ska kalla er profetionella… /646%  %¤4v =0¤45#3

Erick och Jimmy (och andra) hörde hennes orerande hela tiden som de släntrade igenom den långa korridoren.

Då dörren stängdes bakom dem drog de en suck av lättnad.

                                  *            *               *

Tom bad servitrisen vakta hans ryggsäck och pekade på affären med kartor på andra sidan vägen.

Servitrisen nickade och Tom sprang snabbt och vigt över gatan och köpte en karta över Londons city.

Väl tillbaks på Caféet, tackade han servitrisen för hjälpen med bagage vaktandet, hon log och Tom log tillbaks.

Han beställde också in en sandwichs och satte sig igen.

Sandwichen kom nästan genast, bra servis tänkte Tom.

Som  börjat studera kartan ingående.

Då Sandwichen var uppäten, gav han upp.

”Fa´n, hittar ju inte ens var jag är någonstans”

”Måste fråga någon”, tänkte han och såg sig omkring på uteserveringen, efter ett lämpligt offer.

Ett par bord längre bort satt en typ som mycket väl stämde in i Toms fördomar om en typisk Engelsk getlyman.

Ja nästan som en karikatyr av en sådan.

Matt svart kostym, portfölj, svart hat och käpp.

Efter en stunds sökande fick Tom ögonkontakt.

Tom pekade på sin karta, fick en osynlig nick till svar,

reste på sig, tog några kliv mot manen och presenterade sig.

- Hej jag heter Tom och har precis anlänt hit till London. - - Jag bara undrar om ni kan peka ut var vi befinner oss någonstans, på denna kartan ?

- Visst kan jag det ! Sa mannen och satte sitt finger på en punkt direkt och utan tvekan.

Som om han inte hade gjort något annat i hela sitt liv än just peka på kartor åt turister.

Kanske var det hanns jobb eller kanske hobby ?

Turistambassadör i Londons city ?

Med tanke på den klädseln… ”Tänkte Tom”

Medans han synade punkten på kartan som Gentle mannen pekat ut.

Xxxxxx Stod det med feta bokstäver.

”Ja ha tänkte Tom, då är jag alltså vid xxxxx”

Tom tog sedan fram lappen ur bröstfickan, där han skrivigt ner den aktuella adressen han skulle besöka och som var hans huvudsakliga anledning till att han just nu befann sig i Londons City.

- Kan ni också peka ut var denna adressen ligger ?

Frågade Tom.

Gentle Mannen studerade lappen en stund och skakade sedan på huvudet och sa :

- Tyvärr inte, det finns så många gator här i London och jag  känner inte till dem alla, så tyvärr inte.

Tom bugade och tackade för upplysningen, om var han befann sig och drog sig sedan tillbaks till sitt bord.

Vid bordet plockade han upp sin Lapp Topp och knappade fram Google Earth, knappade vidare till London och sedan gatans namn och nr.   Enter

Vipps zoomade Google Earth programmet in, var gatan och gatu numret låg, på Lapp Toppens skärm.

I denna stora och gyttriga 10 miljoners staden London. Inget problem för GoogleEarth att hitta inte.

”En fantastisk tid vi lever i”.

”Som gör något sådan möjligt”. Tänkte Tom.

Det tog sedan ett litet tag för Tom att jämföra de två olika kartorna, den digitala och den analoga, att orentera sig och kunna sätta ut ett kryss med sin kulspetspenna på den analoga kartan över London som han nyss köpt.

” Bra” tänkte Tom, ”nu vet jag var jag är och vart jag ska”

Han packade i hopp Lapp Toppen igen, betalade för fikat till den nu lite nyfikna servitrisen och började gå.

”Detta blir nog en rask promenad på drygt så där 1 time”

Tänkte Tom. Då han stegade ut i Londons gatuvimmel,

                             *               *                 *

Då Lisa åter igen blev ensam, stängde hon dörren om sig och fyllde åter på sin mugg med mer kaffe.

”Det där Huddinge mordet är så gott som uppklarat”

”Erik och Jimmy kommer att fixa det lätt”

”Inom några dagar är de i hamn”

”Absolut att det är maken”

”Som det brukar vara vid denna typen av mord”

Tänkte hon, där hon stod och glodde ut igenom sitt fönster sörplade i sig sitt kaffe.

Nu var hela solen över horisonten och Lisa konstaterade att det skulle bli en fin dag.

I alle fall om man tog i beaktande att det var i mitten av November.

Då hon åter satte sig bakom sitt skrivbord, for hennes tankar instinktivt till Tom Friberg, som så ofta förr.

”Denna jävla Tom”. ”Vad har han på gång nu ?”

Tänkte hon, under tiden som hon låste upp sin skrivbordslåda och plockade fram en mapp,

där det stod med stora bokstäver på framsidan.

TOM FRIBERG

Tom och Lisa hade träffats ett flertal gånger under åren och vid det här laget.

Ett fåtal gånger mer privat med prat, mat och vin.

(Det hade inte blivigt mer än så, det retade Lisa.)

Men för det mesta och oftast i Polisiära ärenden av olika art. ”Art” tänkte Lisa.

Det är precis vad han är den där jävla skit stöveln Tom. Art personifierad

.

I flera av de Polisiära ärenden där de träffats, hade Tom varit riktigt illa ute.

Men på  mycket konstiga sätt och vis, ja nästan på mirakulösa sätt och vis, så hade han klarat sig ur rättvisans grepp.

Som nu senast tex. för ganska exakt ett halvt år sedan.

Då Tom blivigt filmad av en övervaknings kamera, då han hade tagit sig in i villa hos inte mindre än den välrenommerade Eu politikern Sven Andersson.

Vid rättegången och upp spelandet av denna för Tom  illa graverande film snutt.

Hade Tom och hans Advokat, spelat upp en annan liten film snutt med inte mindre än Domaren själv i huvudrollen.

( Som Tom egenhändigt knåpat ihop veckan innan)

De hade menat på att Sven Andersson ogillade Tom starkt på grund av några tidigare affärer och mellan havande och att filmklippet han hade var manipulerat.

Manipulerat precis som film klippet på domaren som var ute och promenerade med en prostituerad var.

De fick detta film bevis mot Tom förklarat för ogiltigt

Och Tom hade så småningom frikänts.

Lisa hade varigt den Polis som handhaft detta ärende och efter Toms frikännande, så hade de ätigt en middag på Opera källaren. (som Tom bjudigt in Lisa till )

Där under middagen hade Tom erkänt för Lisa,

att det visst var han på den där filmen.

Han förklarade också varför och vad han letat efter. Sven Andersson pysslade nämligen och troligen med stora bedrägerier på Eu nivå och Tom hade sökt bevis för det, den där kvällen då han hade blivit filmad.

Hans informella uppdrags givare hade varigt inte mindre än LO. Påstod  Tom.

Men där var Lisa säker på att han ljög.

Tyvärr fann han inga sådana bevis den där kvällen för drygt ett halvt år sedan och det hade både Lisa och Tom tyckt var synd.

Där var de båda lika, de hatade nämligen båda två allt vad korruption och makt missbruk hette.

Lisa öppnade mappen med namnet TOM FRIBERG

Och började bläddra helt planlöst i den digra bunten på drygt 100 sidor och lät sitt undermedvetna jobba…

Under tiden som hon om och om igen frågade sig själv. ”Vad fa´n har han nu på gång?”

”Vad fa´n har han nu på gång?”

” Något har han på gång, det vet/känner jag, men vad?”

                             *               *                  *

Kapitel 2.

                      Kapitel 2.

Efter en tre kvarts promenad

var Tom framme vid Piccadilly cirkus.

Där skulle han gå rakt väster ut, enligt kartan.

Kartan som han hade i sin hand

och glodde på som vilken turist som helst.

Här stannade han upp och vilade lite

och passade samtidigt på att titta på folk livet.

Fast det var en kall och grå mulen dag i mitten av November, så var city mer än fullt av människor.

Människor i från världens alla hörn.

" Märklig tid vi lever i, som gör sådant här möjligt"

Tänkte Tom åter igen.

Då han studerade en Gatu- preformens artist, som lekte med eld och trolleri.

"Märklig tid vi lever i, som gör något sådant här möjligt"

Var förövrigt en strof som ofta dök upp i Toms hjärna.

 Det fans så många saker, ting och händelser där ute i världen och i den så kallade verkligheten,

som ständigt förundrade och fascinerade Tom.

Tom tillhörde inte den där stora gruppen människor,

som hela tiden moraliserade och skrämdes över allt nytt och ogripbart.

Nej Tom lät sig förundras och försökte låta bli att hänge sig åt allt vad som kunde kallas moraliserande.

För det mesta lyckades han, men inte alltid.

Det hände då och då, att han fick fullständiga tok utbrott.

Som senast, för några månader sedan, då han helt vansinnig av trotts och indignation.

Hade ställt sig och bål skällt på några stakars Poliser,

vid Sergels torg.

Bara för att de försökt göra sitt jobb,

må vara på ett klantigt sätt.

Folksamlingen som snabbt hade bildas hade fnittrade lyssnat på Toms illa valda ord.

Vad det rörde sig om i sak, var nu glömt för Tom,

Men han skämdes fortfarande lite, för sitt tilltag.

När gatu- underhållaren var färdig med sitt numer,

började gatu- publiken åter röra på sig, Tom också.

Han slängde upp sin ryggsäck på ryggen,

rätade till klädsel och axelväska och började åter gå.

Nu var det kanske högst 30 min kvar till den aktuella adressen och spänningen steg inne i Tom.

Hur skulle Mr. Smith reagera på Toms o anmälda besök ?

Var han hemma ?

                       *              *               *

Tom hade själv arbetat i nästan ett halvt år,

på att försöka spåra och finna ut namnet och adressen, till denna Mannen utan att lyckas.

Inte fören han tagit hjälp av en "vän" på Säpo, som olagligt hjälpt Tom, hade han fått fatt i namnet och adressen.

Mannen Tom sökte hade verkligen gjort allt

för att förbli anonym och för att dölja sin adress.

Hade Säpo vännen sagt, då han så småningom och efter en hel del olagligt arbete på Säpo funnit mannens identitet.

- Du är skyldig mig en jävligt stor gentjänst nu !

Hade han också sagt, då han lämnat över mappen med akten på mannen i fråga.

- Du har ingen aning om Tom, vad jag har fått gå igenom, för att lyckas med detta !

Tom hade flinat till svar och slängt sig över mappen,

som en hungrig hund över en Rå Lever.

De hade bestämt möte på Café Opera,

där de också ätit och druckit gott.

En nota som Tom naturligt vis stått för.

- Hör du vad jag säger ?

- En middag som denna är inte nog, du är skyldig mig

   mycket mer !

- Ja ja... Hade Tom muttrat, helt uppslukad av mappen                          med rapport akten i.

Säpo mannen var en av de Data ansvariga på Säpo

och hade riskerat mycket för att hjälpa Tom.

De hade känt varandra i många år, ja i nästan hela deras liv kändes det som.

Allt sedan de tidiga ungdoms åren på 70 talet,

då de lekt världsvanan hasch rökare på Gärdet.

Tills i denna dag, 25 år senare.

Då och då hade de stämt mötte under åren,

eller bara av en slump sprungit på varandra.

Men sedan Tom startat upp sitt märkliga företag för några år sedan, hade det blivit lite oftare mellan mötena.

- Du Tom ! Vad är det i egentligen du håller på med ?

- Mannen som jag hjälpt dig identifiera, är ju en av   Storbritanniens, för att inte säga, en av världens mest beryktade data snubbar.

En FRI FRÄSARE av rang ju.

- Fa´n Tom ! Du är fa´n i mig skyldig mig lite info !

- Jag är ju så nyfiken att maten fastnar i halsen på mig !

Tom tittade upp ur mappen och flinade rått och elakt mot sin vän. Så där rått och elakt som bara riktigt goda vänner kan flina mot varandra.

- Ja ja, du ska få veta, men låt mig först kolla igenom detta i lugn och ro, jag lovar !

- Fa´n Tom... JAG VILL VETA NU !

- Okej Staffan, du ska få veta, NU !

- Så här är ligger det till !

- För ungefär ett och ett halvt år sedan,

  - Blev jag kontaktad över nätet av denna mannen.

- Mannen som tack vare dig, nu har ett namn. Mr. Smith

- Han ville att jag skulle göra några inte helt lagliga  

   undersökningar åt honom.

- Riktigt bra betalt skulle jag få dessutom

  och nu när jag läst lite av hans akt så förstår jag varför.

- Mr. Smith är ju en otroligt tät Man.

- Detta var väl inget märkvärdigt, i och för sig.

- Sådant händer ju mig ganska ofta. Skrattade Tom

- Folk, företag & organisationer, som vill få en det ena 

  eller andra "undersökt". På inte helt lagliga och 

  rumsrena vägar.

- Nej det märkliga var...

- Att detta gällde div undersökningar runt den 

  välrenommerade Svenska Eu Politikern

  Sven Andersson.

Nu höjdes Staffans ögonbryn något helt otroligt.

Så att han mer såg ut som en pann lös imbecill,

än som den kloka människan han egentligen var.

- Sven Andersson ?

- Menar du verkligen vår Sven Andersson ?

- Jepp !

- Men fa´n ? Sven Andersson ? Fattar ändå inte ?

- Varför vill du ha fatt på Mr. Smiths identitet och Akt ?

- Varför ? Är han skyldig dig pengar ?

- Har han varit elak i mot dig Tom ? Eller ?

Tom skrattade åt sin väns försök att vara lite lustig,

men egentligen var det inget som var lustigt i detta.

- Jo förstår du Staffan.

- I drygt ett år samarbetade vi

- Jag gjorde en del jobb åt honom och allt fungerade bra.

- Vi hade nätkontakt om inte dagligen så i alle fall var 14 

   dag under hela denna tiden.

- Och pengarna flöt in på mitt konto som det var avtalat.

- Och en hel del som jag fått fram om Sven Andersson  

  och sänt över till Mr. Smith

- Hade gjort mig rejält nyfiken på både Mr. Smith

  och vår käre Sven Andersson.

- Men så en dag, ett halvt år sedan ungefär, mitt i vår 

   samarbete, upphörde vår kontakt helt.

- Bara så där, nästan som mitt i en mening.

- Det var då mitt sökande efter honom startade.

- Blev ju nyfiken och så och desto mer jag sökte,

   ju nyfiknare blev jag.

- För han kunde verkligen den svåra konsten med att 

  förbli anonym på nätet och inte lämna spår efter sig.

- Tack föresten Staffan, för att du fixade detta åt mig.

- Du har rätt jag är skyldig dig en stor tjänst.

- I morgon ska jag resa till London föresten !

- Ska du följa med ?

- Nej för fa´n ! Muttrade Staffan. Jag ska jobba !

                   *                    *                 *

Efter 10 minuters rask promenad ifrån Pickadilly Cirkus,

så stod då Tom slutligen där utan för Mr. Smiths adress.

“Enteligen efter 6 månaders sökande”. Tänkte Tom.

Det var ett sådant där stort, pampigt och vackert stenhus som var så typiska för Londons City kärna, troligen byggt för så där 200 år sedan trodde Tom.

Tom kollade upp porttelefonen och fann Mr. Smiths namn där. Tryckte in koden och väntade på svar. Ett svar som dock uteblev.

“Fa´n” ingen hemma” Muttrade Tom tyst för sig själv.

Han försökte en gång till, med samma uteblivna  resultat.

Tom släntrade över gatan till motsatta trottoaren.

Fann en lämplig sittplatts, eller snarare ett veck i fasade på det stora stenhuset. Lämpligt bara så tillvida att han därifrån hade fri sikt och lämplig vinkel gentemot den intressanta porttelefonen där på andra sidan av gatan

Där vid fasad vecket plockade han fram sin ullfärgade Småländska yllefilt ur sin ryggsäck och började förbereda sig för en lång väntan.

Filten var en sak han alltid tog med sig på sina resor, spelade ingen roll vart han skulle.

Till Tropikerna likväl som till kallare platser.

Denna filten var det enda Tom hade kvar efter sin familj, och Tom skattade den mycket högt.

Inte så konstigt, med tanke på att den filten, ja just denna filten, hade varit och fungerat som Toms enda “hem” i så många år och månader och dagar.

Allt sedan den dagen då han miste hela sin familj och sitt eget vett och sanns.

Man skulle kunna säga att den där filten stod för all Jordisk trygghet för Tom.

Den hade blivigt en symbol,

“En jävligt användbar symbol” Tänkte Tom.

Där han stod och vek i hop filten till en lämpligt tjock lek och lämpligt storlek, för att få en bra sittplatts där på trottoaren mitt inne i Londons stadskärna någon stans.

Något han gjort åtskilliga gånger i sitt hittills levda liv.

När han väl satt bekvämt och varmt, som en hemlös Uteliggare med sin packning runt sig.

Plockade han fram sin Dvd film kamera.

Skruvade på det lilla bods stativet och startade upp den.

Riktade och zoomade in kameran i mot porttelefonen på andra sidan och började sedan vänta och dag drömma.

                                *     *       *

Då han satt där på trottoaren, så kom en massa gamla minnen över honom.

Bara bubblade upp i en strid ström ur hans hjärna,

i från tillsynes ingen stans.

Minnen ifrån hans hemlösa och planlöst resande period.

Ett sätt att leva på,

som han hade praktiserade i så många år.

Själva känslan hade återvänt, där på trottoaren i Londons City, känslan av att “Bo på gatan”.

Vilket var inte så konstigt i och för sig, då han ju rent faktiskt och fysiskt gjorde precis det just då.

Ett Afrika/Italiensk bastard kex, vacker som en dröm.

Hade “haffat” Tom en tid under denna hemlösa period.

Nu framträdde hon igen, som ett så klart minne att det nästan kändes som verklighet i nuet för Tom.

Där han satt och väntade på sin filt i London.

Det tog inte många sekunder efter att hon framträtt i hans minne, innan Tom kände att hanns kön började sprattla.

“Ett perfekt sällskap” Tänkte Tom och drömde vidare.

De hade helt plötsligt bara tagit tag i varandras händer.

Där på ett Tåg, på väg söder ut, i Italien någonstans.

I över en halv timme hade de suttigt och blå stirrat rakt in i varandras ögon, i sina spegelbilder i Tåg fönstret.

När hon skulle gå av Tåget hade de bara tagit tag i varandras händer och utan att ett ord sades.

Men Tom såg att hennes ögon var så glansiga att de tårades. Toms ögon var troligen lika blöta.

De hade nickat mot varandra och Tom hade också klivit av Tåget och följt med henne hem.

“Sara Sara Sara jag saknar dig än”, muttrade Tom tyst för sig själv, där i sina drömmar och i sin själv-samhet, där på trottoaren i Londons City, många många år senare.

Han hade väl inte suttigt där i mer än ett par timmar, innan en dam kom fram till porten som Tom bevakade.

Han satte genast på kameran med fjärkontrollen och väntade spänt. Ja mycket riktigt damen slog in koden till dörren och den öppnades. “Bra bra bra” viskade Tom för sig själv.

När damen försvunnit in igenom porten, plockade han snabbt till sig kameran där den stått väl skyddad på trottoaren bakom ryggsäcken.

Spolade kvickt och vant tillbaks bandet och spelade sedan upp, vad han precis filmat.

Spänd väntade han på resultatet, där han satt på sin filt och tittade koncentrerat in i det lilla kamera fönstret, och visst, det var lätt att avläsa vilken kod hon knappat in, 2875.

Tom skrev raskt ner siffrorna på en pappers lapp och började plockade i hop kamera och allt övrigt han hunnit packa upp där på trottoaren.

Den Småländska yllefilten var det sista som förrann ner i ryggsäckens gap.

“Det där gick ju smidig och snabbt”.

Tänkte Tom då han åter var på fötterna och gående.

“Smidigare än jag räknat med”.

Kl  var omkring 17,00 och den lilla, nästan obefintliga och klena November solen var på väg till en annan platts på vår lilla Jord. Skymning och Tom kände att han började bli rejält hungrig och sökte sig därför till första bästa Mat hak.

The Brigg lyste starkt med sin grön gula skylt och där smet Tom in, så fort skylten hade uppenbarat sig.

The Brigg var en typisk Engelsk Pubb, mörkt murrigt och med flertal avskilda hörnor. För att inte tala om bardisken som var gigantisk.

Tom slog sig ner, beställde öl och något att äta.

Undertiden han åt funderade han på nästa drag.

Beställde in en öl till och funderade vidare.

När han var inne på sin tredje öl,

viste han vad han skulle göra här näst.

                           *                        *                       *

På en liten Ö i Caribien, satt Liselotte och tjurade under ett parasoll. I 3 månader hade hon suttigt där och tjurat.

Läst en massa böcker, ätigt fisk, frukt och druckit frukt drinkar med allehanda plast prylar i.

De första veckorna hade hon badat dagligen,

men nu mera kanske bara någon gång i veckan.

Nu började hon bli riktigt uttråkad, eller rätare sagt,

nu var hennes batterier full laddade igen.

Till bristnings gränsen.

Liselotte var en blond tjej, dryga trettio år, såg väldigt bra ut enligt vissa, medans de avundsjuka kallade henne förr “Hon som tror att hon är något”.

Hon var född i Skara, men hade flyttat till Stockholm i mycket unga år. Så i dag kände hon sig mer som en Stockholmare än som Skara bo.

I Stockholm hade hon studerat  Data utifrån alla möjliga och omöjliga vinklar efter en egen studie plan och titulerade sig själv i dag som en

Informell Data och Syber expert.

Tom och Liselotte träffades för första gången för 4 år sedan, då de jobbat med samma jobb, parallellt och utan att då vetat om varandra.

Deras intressen hade krockat i syber rymden,

då de båda arbetat på att hacka sig in i en bluffande välgörenhets organisation.

Sedan dess hade deras vägar korsats titt som tätt.

Tom konsulterade Liselotte ganska ofta, då det var något i syber rymden som han undrade över och Liselotte gav alltid raka och användbara svar.

Något som var sällsynt i denna branschen, som var full av inbillat vetande.

Men något egentligt gemensamt jobb hade de inte gjort tillsammans, inte ännu.

Delat säng hade de förståss gjort ganska ofta,

då de var omåttligt attraherade av varandra.

Något som bekymrade dem båda, då båda var mycket måna om sin integritet och självständighet.

- Jävla Tom, du får mig att tänka på och känna för barn ! Var något Liselotte ofta stönat i Toms öron då de älskat med varandra någonstans.

Just ordet någonstans, var i detta sammanhanget ett helt korrekt ord, för båda två var omåttligt förtjusta i att ta varandra på de mest bizzara platserna.

Som i en skrubb på Naturhistoriska museumet i Stockholm, där de träffats ganska ofta för en fika,

eller som en gång i Malmö, inkrupna i en sådan där trekantig reklam pelare,

stående på järnfoten där inne och väl dolda.

Hade funkat bra om än lite bökigt.

Bara för att nämna några av deras bizzara kärleks nästen.

- Jävla jävla Liselotte !

Var också och ungefär, det mest intelligenta Tom kunnat stöna till Liselotte, då hon pratat om barn och om deras kärlek, på några av alla dessa platser som de tagit varandra på.

                     *                *                *

Liselotte funderade på, där under sitt parasoll, om det nu inte var dax att åter igen slå på On på sin Not Book, som varigt helt avstäng i drygt 3 månader nu.

Hon övervägde detta beslut noga, för hon visste,

att så fort hon gjorde det skulle mängder av jobb åter överösas henne. 

Tom tex. var ju alltid på G och hon fasade lite för att arbeta sig igenom alla mail, som hon viste hon hade i sin inkorg ifrån honom.

- Jävla Tom, väste hon till mitt i sina funderingar.

- Va fa´n kunde du inte följt med mig hit för ?

- Du behöver väl också semester ibland ? eller ?

Pratade Liselotte tyst för sig själv.

Att just prata tyst för sig själv, var något hon gjort sedan barnsben och som oroat en del vuxna och lärare.

Men Liselotte hade aldrig brytt sig om deras oro, utan hade tjattrat på för sig själv igenom hela sitt liv och med glädje.

När hon nu börjat tänka på Tom och arbete igen, blev hon så upprymd och upprörd att hon sökte sig till strand baren och beställde en sådan där löjlig frukt drink med ett fjantigt paraply i.

Som hon viste Tom avskydde.

Fick han ett sådant paraply i sin drink, kastade han det alltid genast på golvet och trampande, ja stampade sönder det fullständigt, samtidigt som han svor.

Han tålde verkligen inte dessa paraplyer och då Liselotte nu läppjade på sin paraplydrink flinade hon för sig själv över dessa minnen och Toms Paraply allergi.

Genast blev hon på bättre humör. Nästan fnittrig.

- Ska nog starta upp Lappen i kväll,

- eller i morgon, nog dax för det nu.

Sa Liselotte tyst för sig själv, där hon satt och sippade lite till på sin paraply drink.

Leende...                                

                              *                   *                   *

Lisa Björklöven slutade vagga av och ann, vek ihop mappen med Tom Friberg i och låste in den igen i sin privata skrivbordslåda.

Detta med den privata svären här på Riks Krim var något som också irriterade Lisa något fruktansvärt och då speciellt dessa speciella pms. dagar.

Vid ett stor möte för en tid sedan, då hon åter igen märkt att någon snokat igenom hens rum och privata lådor.

Något som hände då och då.

Hade hon ställt sig upp och tagit upp saken och blivit bemött med en fullständig oförstående tystnad.

Vilket gjort Lisa tvärförbannad.

Knall röd i ansiktet hade en lång ström av illa och väl valda ord strömmat ur henne.

- Ja va fa´n begär jag, lite respekt för den privata svären i 

ett hus fullt av SNOKAR... Så dum jag är.

Sedan hade hon vänt på klacken och gått.

Hon gillade verkligen sitt jobb, men vissa av hennes kolleger frestade det verkligen på för henne att hantera.

Totalt asociala & socialt inkompetenta IDIOTER

Hon hatade dem verkligen, dessa enögda.

De förstod inte att deras inkompetens och taffliga uppträdande skapade kriminalitet hos vissa medborgare som blivit utsatt för dem.

För att inte tala om hatet som uppstod runt dem, ett hat som alla poliser fick stå tillsvars för och sedan oförskylt hantera.

Hon stängde sin dörr, promenerade längs den tillsynes ändlösa korridoren, tog hissen ner till gatuplanet och gick ut i staden för att äta och möta sina kolleger,

Erik Svensson och Jimmy Horst på uppgjord platts.

Skönt med frisk luft.

Hon stannade upp lite och njöt av den friska kalla November luften och friheten ifrån korridorer.

Till Krogen ”Blue Bird”.

Var det knappt 20 min rask promenad till,

och Lisa njöt av varje steg hon tog.

Promenera var något hon sysslade med så ofta tillfälle bjöds.

Hon gillade verkligen att just promenera, hon hade upptäckt tidigt som barn, att hjärnan då blev fri, fri till att syssla med det som hon gav den i uppgift att göra, eller som just nu, ingen ting alls.

En del av hennes starkt utvecklade intuition, trodde hon var ett resultat av alla dessa vandringar och promenader hon ständigt varit på, ända sedan barns ben.

Flera gånger minns hon att hennes föräldrar tappat bort henne och blivigt helt ifrån sig av oro.

Då de så småning om hittat Lisa någon stans och frågade irriterat, vad hon höll på med ... Hade Lisa alltid svarat :

- Jag är på promenad !

Krogen Blue Beird var en sådan där typisk krog som poliser samlades på., näst intill hälften av krogens gäster var just poliser eller polis relaterade gäster.

Varför det var så viste inte Lisa, men hon hade funderat på det lite då och då, utan att kommit någon längre vart i sina funderingar.

Kanske var det inredningen, kanske var det personalen, kanske var det det strategiska läget i City, som gjorde det.

Lisa viste inte, men så mycket viste hon, att om man verkligen ville ha svar på den frågan, ja då fanns det ett svar.

Lisa hade följaktligen också varit där många gånger tidigare och ätigt lunch.

Haft många polisiära samtal där, som nu då hon skulle träffa Jimmy och Erik där.

Hon klev in och såg genast Erik vid ett bord, och gick dit.

- Hej ! Sa de nästan i munnen på varandra.

Lisa drog ut en stol och satte sig, samtidigt som hon beundrade Eriks nya Jacka.

Den var grön och brun i sina färger och mycket snyggt skuren.

Annars var just detta med kläder inom Polisen något mycket konstigt som Lisa också funderade på av och an och avskräcktes av.

Hennes hypotes var att det var något med uniformen som de gick i då och då, som sabbade allt estetiskt sinne på vissa, för att inte säga alla poliser.

Erik var dock undantaget som bekräftade den regeln,

vilket han fick utstå spe och ta skit för.

Men han var tuff, så inga problem för honom, med att ta polis pennalism och den typen av mobbing.

Något hans storebror KONSTNÄREN, lärt honom.

- Erik, ta det som en komplimang,

för det är en komplimang.

Njut av att de trakasserar dig, så ska du se att de slutar.

Mycket riktigt, de slutade ganska snart, precis som brodern KONSTNÄREN sagt.

Det var Lisa som tog till orda först.

- Hur gick utfrågningarna i bland grannarna ?

- Fick du fram något nytt ?

Erik sken upp som en sol då han fick syn på Lisa,

för han var trött på sitt egna sällskap och han var också nyfiken på hennes kommentar om hans nya Jacka.

De pratade ofta estetik och konst med varandra, av den enkla anledningen att det fanns inga andra ibland poliserna som ens viste vad orden stod för eller betydde.

Inom Polisen rådde det Estetik och Kultur Natt.

- Ja ! Jag fick fram en hel del.

- Skulle kunna gå händelserna i förväg och redan nu peka ut mördaren. Sa Erik.

Lisa log, det där självsäkra leendet som vissa poliser fick krupp av, och sa:

- Bra då släpper vi detta så länge.

- Har du beställt mat än ?

Precis då kom Jimmy in. Man såg på hans gång att han upptäckt något speciellt, det gjorde man alltid, hans entusiasm kunde till och med en senil läsa av.

- Har du sprungit frågade Lisa ?

Då han kom fram till bordet. Ett typiskt Lisa skämt och Jimmy glodde storögt på henne och frågade.

- Hur så då ?

Lisa log och frågade:

- Hittat något speciellt ?

- Ja det kan du ge dig på, är övertygad om att mördaren nu är fast, detta kommer Åklagaren att gilla, detta jag hittat.

- Bra sa Lisa, då släpper vi det med och nu.

Jimmy försökte protestera lite lamt,

men viste av erfarenhet att det var lönlöst.

De beställde sin mat och var sin öl som de drack under tiden de väntade på maten och i tystnad. En jobbig sådan.

En av Lisas specialiter, att framkalla och behålla en sådan där pinsam tystnad. Hon hade övat på det och njöt i smyg.

- Snygg Jacka föresten sa Lisa tillslut nickande, mot Erik.

Samtidigt som hon kollade på Jimmy i smyg.

Hans ansikte förvandlades till en grimmach, en plågsam sådan.

Jimmy hade tidigare i dag just kritiserat Eriks Jacka och på stått att Erik såg ut som en “Blöj Knutte Jägare” i den.

Då maten kom in, tog Lisa på nytt upp Tom Friberg, som samtals ämne. Erik och Jimmy tittade förstulet på varandra.

Tom Friberg var något de var fullständigt och totalt trötta på båda två. Den där “halv-polisen” ...

Som de och halva polis kåren kallade Tom Friberg.

Men inte i Lisas närvaro, för då kunde hon bli så där urförbannad. Inget som någon frivilligt ville utsätta sig för. Med undantag av då just Tom Friberg.

Som inte hukade för sådana pieteteser som en urförbannad kvinna.

Troligen var det därför Lisa var så fachinerad av honom, hade aspiranterna Erik, Jimmy och de övriga ej fullt insatta på Riks Krim, räknat ut.

Tom var den första Mannen, ja människa överhuvud taget, som hon mött som inte ens blinkat av obehag  på och av hennes raseriutbrott.

Tom denna blonda, vardagliga typen i medel längd.

Oansenlig tillbaka dragen och samtidigt en jävlig stor framfusighet och uppkäftighet, i en och samma person.

Då saker och ting krävde det av honom.

Hans tillsynes tillbakadragna still och look, var inget annat en en stor funktionell och framgångsrik fasad. Något han jobbat lite extra på, efter att han slutat med sitt 5 åriga uteliggare liv och planlösa resande runt i halva världen.

Som boende och levande på gatan, lär man sig lite andra saker och ser lite andra saker än de människor som lever där ovanför och ovanpå.

Troligen var det denna märkliga och udda period i Toms liv, som gjort honom så duktig på att läsa av människors känslor och därmed en del av deras tankar. Trodde Tom.

 Som uteliggare är man hela tiden helt synlig av andra, men samtidigt totalt osynlig. Man lever så att säga mitt i den mänskliga paradoxen och oftast mitt i ett eller flera Cityn.

Ja i sanning och sammantaget en mycket märklig erfarenhet och period i Toms liv, för att inte tala om dess upplösning och slut.

En upplösning och slut, som gjort Tom till en sådan där “Halv-Polis” som vissa poliser så föraktfullt kallade honom. En halv-polis med speciella talanger och ett eget regelsystem.

Då Tom nuförtiden tex. gick igenom Stockholms City, så var det i stort sett ingen som såg eller lade märke till honom, något han uppskattade mycket.

Hans klädval i dag var vanligtvis den vardagliga

Nord Europeiska Herrmodet. Neutralt neutralt neutralt.

Till skillnad ifrån hans uteliggare liv, som varit det motsatta, vart han än kommit hade han dragit ögon till sig. Ögon som sedan vek så fort han tittade på dem.

- Ja ha ! Tom Friberg ! Vad är det nu med honom då ?

- Ja vad vill du vi ska gör mot eller för honom denna gången då ? Sa de båda i munnen på varandra.

Likt Bill & Bull.

Något de också kände och som de hatade.

Erik & Jimmy var väl knappt att kalla Idioter, men speciellt Jimmy var tämligen smal i sin hjärna, inskränkt, lite enfaldig, milt utryckt och han viste om det.

Så så dum var han inte, utan att han anade sin “smalhet”.

- Jo först och främst vill jag att ni kollar upp alla flygen ut ur Sverige den där dagen och några dagar där efter.

Kolla upp om han möjligen har lämnat landet och vart han i så fall flög eller for.

Alltså  dagen och dagarna efter, att de där spoliga spanar övervakarna hade förlorat kontakten med honom i City terminalen.

- Och jag vill att ni gör det i dag ! Sa Lisa och spände sina brun mörka ögon, ja nästan svarta ögon, i dem båda.

- Själv ska jag kontakta Åklagaren och få honom till ett möte i morgon bitti. Där ni får dra för honom och mig, vad ni funnit om Huddinge mordet.

- Ok fattar ! Sa Erik och Jimmy återigen i munnen på varandra och åter igen glodde de lite surmulet på varandra, medans deras röster försvann för evigt bort i Krog sorlet.

Resten av deras måltid åt de i tystnad

En tystnad som Erik bröt, i samband med att hans sista mattugga precis blev svald.

- Du Lisa ! Den där Tom Friberg.

- Varför är du så intresserad av honom egentligen ?

- Det har du inte med att göra, inte just nu i alle fall.

Svarade Lisa rappt och tittade med skygga ögon på Erik under sin lugg och sitt halvlånga svarta hår.

- Fa´n Lisa jag menade inte så. Urskuldade sig Erik.

- Vad fa´n menade du inte och vad menar du då ?

-  Jo jag har ju förstått att Tom är ganska välkänd här hos Polisen i Stockholm också lite över allt i Europa för den delen & mycket känd för dig. Bara undrar lite om hans historia och så. Rent allmänt snok intresserad alltså.

Sa Erik och log det där skeva men charmiga leendet, som han viste Lisa var svag för och gillade.

- Toms historia ? Kontrade Lisa med en frågande uppsyn.

- Ja ! Sa Erick och Jimmy samtidigt igen, men denna gången hann Jimmy kväva sin röst i tid.

- Erik ! Det är en lång historia, vet inte om jag orkar dra hela här och nu.

- Du kan väl dra en del ? Vädjade Erik och Jimmy nickade.

Lisa synade dem båda ingående och såg att de faktiskt var ärligt och äkta intresserade. Jimmy nästan hoppande på sin stol av upphetsning och Erick hade fryst sitt fejs i det där skeva men charmfulla leendet.

Lisa tittade in i sig själv en stund, övervägande. Sa till slut.

- Okej ni ska få lite info i dag som ni kan fundera på i era ensamma stunder. Men då får ni bjuda på Glass till kaffet fortsatte Lisa flinande.

Glass var en av många av hennes passioner.

- Vist vist ! Sa både Erik och Jimmy nu för högt och för upphetsat och åter i munnen på varandra.

Då glodde så där surt igen på varandra

Lisa fnittrade till.

- Tom var en vanlig byggarbetare och snickare för så där 10 år sedan, började Lisa sin föreläsning, då kaffet och Glassen nästan omärkt anlände till deras bord.

Han var gift och hade ett barn på 3 år och ett andra på väg.

En dag när han glad i hågen kom hem ifrån sitt arbetet till villan de precis köpt och bodde i möttes han av en vidrig syn. Ibland det värsta man kan få syn på.

En syn som vi Poliser heller aldrig vänjer oss vid, men som ändå ingår i vårat jobb.

Både hans fru och barn var milt sagt slaktade.

Det var ingett vanligt mord, så till vida att hela villan var fylld och nerkladdad med blod. Det var en total vettvilling av värsta sorten som hade varigt i farten.

Tom kreverade ju naturligtvis och hade ringt efter Polisen efter att hans första gråt attack gått över.

Det blev ju stor pådrag naturligt vis, men efter fyra år och en massa nystande över allt, ändå ingen gärnings man eller ens ett vettigt uppslag.

För de som jobbade med detta var det fruktansvärt frustrerande, liksom för mig.

Detta skedde i början på min karriär här på Riks Krim och var det första riktigt jobbiga fall jag utsattes för.

Att det förblev o-löst gjorde det hela till en plåga, för alla inblandade.

Medans Polisen jobbade på, så försvann Tom iväg i något man skulle kunna kalla “Sorgens outgrundliga labyrint”.

En svart motsvarighet och paradox till

“Kärlekens råsa labyrint”.

Här tog Lisa en Glass bit, sörplade i sig lite kaffe till och väntade in Erik och Jimmys reaktioner.

- Å fa´n ! Stönade nu både Erik och Jimmy i kör, som båda hade familjer och barn och nu lekte de med tanken på om något sådan, likartat hade inträffat och hänt dem.

- Vad hände med Tom ? Frågade Jimmy tillslut.

- Det var då han började sitt uteliggare liv.

Han sålde allt och började sova Med och i Naturen.

I början bara runt och i själva Stockholm och vi fick ofta in tipps ifrån folk som sett en hårig, skitig och opålitlig Man.

Då vi kollade upp dessa tipps, så var det vår Tom som satt och grät någon stans.

Första halvåret hade han till och med ylat då och då. Vilket gjort människor över lag väldig rädda och dessa perioder hade anmälningar i mot Tom stått som spön i backen.

Till slut blev ju det hela omöjligt för oss att hantera och en dag då vi tagit in honom för mat och tvätt och förhör etc etc

Då förklarade vi för honom att vi inte kunde ha det på detta sättet mer, att så många människor blev skrämda, rädda osv.

Ja vettskrämda av honom och hans sorg.

Tom hade då tittat oss djupt och rakt in i ögonen, med sina av sorg helt förvridna ögon.

Det var jag och två andra Poliser den där gången.

Efter en lång stund, ja en evighet, hade Tom sagt :

- Vist jag förstår. Detta ska inte upprepa sig.

Vi släppte ut honom nästa dag och sedan såg vi honom inte på drygt ett år.

Men vi fick förfrågningar om Tom i från olika Polis distrikt i från i stort sätt hela Europa.

Så Tom plågade oss även i sin frånvaro så att säga, liksom dessa jävla och omöjliga och olösta morden, på hans familj.

Detta utspelade sig alltså för c:a 10 år sedan. Sa Lisa.

Nu suckade stönade Erik och Jimmy som kor gossar i kör.

- Glöm inte kolla upp flyget nu i eftermiddag som jag sa

- Jag vill vet om han har lämnat landet eller ej !

Sa Lisa till slut och reste på sig.

Gående i mot dörren ut så stönade Jimmy bakom henne.

- Lisa! Detta var ju  för 10 år sedan, varför detta intresse i dag ?

Lisa vände sig om och log det där sitt lite elaka leende igen och försvann ut igenom dörren, ut till den friska luften där utanför.

                         *                      *                   *

Kapitel 3.

Kapitel 3.

Liselotte tog fram LappToppen,

eller som det heter nu för tiden, Not-Booken.

Ur sin packning och direkt efter frukosten.

Där på sin gröna paradis Ö, där i soliga Caribien.

Dagen efter, där på stranden, under sin favorit Palm.

Dagen efter att hon grälat med Tom inne i sin hjärna och pratat högt för sig själv där med sin Paraply drink i handen.  Hon hade dragit många undrande blickar till sig, ifrån övriga semestrande, men det bekom henne inte ett enda något. Hon var van.

Hon slog på On och det välkända surret inne i maskinen satte igång.

3 månader helt data fri var något av ett nytt rekord för Liselotte, som av vissa betraktades som en Data missbrukare av västa sorten, och hon njöt fackiskt också hejdlöst av det välkända surret inne i maskinen då den åter startades upp. Precis som vilken missbrukare som helst, efter en tids uppehåll, av vad det nu än månde vara.

När sedan Windows Välkommen melodi spelade upp, ville hon dansa och gjorde det också, med några snabba dans rörelser med sina händer och den halv nakna överkroppen.

Övriga Gäster på stranden höjde lite på ögonbrynen, något som Liselotte inte märkte.

Hon var redan djupt inne i maskinens innersta väsen.

Precis som hon hade anat, var hennes inkorg full av flera 100 mail.

Ifrån välkända och okända människor, som alla ville henne något.

- Huuu stönade Liselotte vid första anblicken av allt arbete.

Sedan tog hon tag i det, med en energi som till och med överraskade henne själv.

“Batterierna är helt klart laddade”. Tänkte hon och satte igång, att tugga sig igenom inkorgen.

4 dagar senare var hon igenom allt, allt utom de 25 mailen ifrån Tom, som fanns i en speciell Mapp och som hon sparat till sist.

Hon öppnade det första i tiden och läste :

- Hej Li ! (Som var Toms smek namn på Liselotte)

      - Hoppas du har det bra där i solen...

      - och akta dig för hajarna.

      - Själv är jag fullt upptagen med en vidrig historia

      - Behöver troligen din hjälp snart/senare...

                                         Hälsningar Mr. Tom Förtvivlad

De första 15 mailen var ungefär likartade.

Men sedan började Tom yra om London och någon Mr. Smith där. Det blev mer och mer förvirrande för Liselotte ju fler av de övriga mailen hon läste. Om ett Världs omspännande illegalt konsortium, om vår Eu Politiker Sven Andersson.

Det sista mailet ifrån Tom löd :

                     - Hej Li !

                     - Befinner mig just nu i ett Pendel Tåg

                        på väg in till Londons City

                        för att möta Mr. Smith.

                      - Han vet dock inte om att jag är på väg      

                        och det är osäkert om jag får till ett möte ?

                      - Han kanske har semester, precis som du J

                      - Hör av mig då jag vet något nytt.

                               Hälsningar Mr. På Tåget

                                        Alias :  Mr. På Vift

Liselotte begrundade mailen ifrån Tom en stund

Innan hon började skriva på en ny sida och ny fil, som hon döpte till : ”Jobb nr 1. Efter semestern. 2010”.

Där i, började hon skriva ner substansen av Toms mail.

Det lilla hon kunde utläsa av substansen vill säga.

Och sedan några nyckel ord, så som

Mr. Smith, Sven Andersson, Illegalt konsortium, www.

Den färdiga mallen för anteckningar hon nu skrev i,

hade hon färdigställt för många år sedan.

Ett mellan ting mellan Anteckningar, Dagbok,

Idé samligs bok, Arbets bok och en hel del annat,

så som snabb länkar till viktiga platser på Webben.

Under rubriken :

“ATT GÖRA”. Skrev hon

“Ta reda på va fa´n det är som Tom håller på med” !

Hon skickade sedan ett mail till Tom, det första på många månader och det pirrade lite i henne då hon skrev :

- Semestern slut !

                                 - Men inte jag !

                                 - Vad håller du på med ?

                                 - Vad vill du ha hjälp med ?

                                                             Li

Sedan slog hon i hop Not Booken och var mycket nöjd med att känna, att hon nu åter var med... Med igen.

                   *                       *                       *

Tom drack ur sin tredje öl, där på Puben The Brigg i Londons City. Fick fatt i servitören och bad om kaffe samt någon söt kaka. Under tiden han väntade på sitt Kaffe tog han fram sin Not Book och hade precis tryckt på ON, då kaffet kom in till hans bord.

- Å fa´n ! Utbrast han högt, Li har skrivigt till mig.

Han läste :

                       - Semestern är slut !

                       - Men inte jag !

                       - Vad håller du på med ?

                       - Vad vill du ha hjälp med ?

                                                                        Li.

“Hon är på gång igen”, “hennes semestern är slut”

”Bra” Tänkte Tom och skrev genast ett mail till Li.

                       - Äter och dricker gott

                       - och ska snart kanske begå ett brott.

                       - Försök finna något om Mr. Smith

                       - och Eu Sven Andersson.

                       - Vad som ???

                                                                        Tom.

ENTER

                         *                        *                    *

Tom drack ur resten av sitt kaffe och åt på sin kaka under total tystnad och helt inne i sig själv.

Han funderade återigen på sitt nästa drag och hans egentliga ärende här i London, och på Mr. Smith.

John Smith, den gåtfulla Dataexperten.

Kl 20,30 ungefär, betalade han och gick tillbaks till den aktuella och för honom så intressanta adressen.

Väl vid den stora porten, tryckte han in koden 2875

Mycket riktigt, dörren öppnade sig med ett surr och ett klick.

Tom gick in snabbt och tillsynes så vant han bara kunde och slöts fort av den stora hus kroppen.

Det var en halvskumt ljus där inne i det stora trapphuset och Tom stod blick stilla en stund för att vänja sina ögonen vid det dåliga ljuset och för att lugna sig lite och sänka sin puls.

Efter en stund kunde han urskilja Hissen och lite längre bort själva trappan upp igenom det 8 våningar stora huset.

Det var en ovanligt stor hall och då Tom började gå lite försiktigt framåt, så ekade varje steg dovt som ett avlägset muller.

Efter en stuns sökande fann han tavlan med alla hyresgästerna prydligt och tydligt uppskrivna, våning för våning. Tom sökte snabbt igenom listan och fann Mr.  Smith på fjärde våningen.

Efter ytterligare några minuter av försiktigt tassande uppför trappan, så stod han så slutligen framför Mr. Smiths dörr.

Han stannade upp en liten stund och lyssnade intensivt.

“Märkligt, ett så här stort hus precis tyst”. Tänkte Tom

Som dock kunde höra lite av trafik sorlet där utanför på gatan.

Han öppnade Mr. Smiths brevinkast mycket försiktigt och satte örat i mot den lilla springan som uppstått.

Där stod han en bra stund och lyssnade

Innan han ringde på dörren, Riiiiinng  Riiiiinng

Inte ett ljud kunde Tom höra där inifrån, förutom ringsignalen som sakta ekade bort i mellan stenväggarna.

Han ringde på igen, med samma resultat, inget resultat.

Han stod sedan still och funderade lite över tystnaden och på vad han nu skulle göra. Plan B !

Efter en stund så visste han och började försöka orentera sig var på huskroppen Mr. Smiths lägenhet låg.

Förutom på 4 de våningen, kom Tom fram till att det måste vara en hörn lägenhet och den som vette mot Nord Väst.

Sedan skyndade han skyndsamt ut på gatan igen och letade upp de aktuella fönstren på 4de våningen i det Nord Västra hörnet av den stora fastigheten.

Då han funnit dem och då han var helt övertygad om att detta var Mr. Smiths lägenhet.

Ställde han sig på motsatta sidan av fastigheten, så långt ifrån själva fönstrerna som det bara gick och förberedde sig på en flera timmar lång väntan.

3 timmar senare var Tom rejält frusen.

November natten var kall, blåsigt fuktig och inte varmare än omkring 0 grader gissade Tom.

Ingen ting hade hänt inne i Mr. Smiths lägenhet dessa 3 kalla timmar som han stått där i en fasad vrå och bevakat den. Så Tom var nu tämligen säker på att Mr. Smith inte var hemma. Var han var visste ju Tom inte och heller ej när han skulle komma hem. Men hemma ? Nej !

Tom började gå igen, men denna gången inte till The Brigg, utan denna gången i motsatt riktning.

Han visste hur det var, en gång på en pub, var ingen gång.

Två ggr. Så var man stamgäst och välkänd.

Han gick därför förbi ganska många öppna pubar, innan han gick in på en, för att värma sig och åter igen äta något litet. Kyparen dök upp med menyn, samtidigt som han satte sig och efter att snabbt ha ögnat igenom den beställde han  Hälle Flundra alá Britannia och en öl.

Tom hade lärt sig av Asiaterna, att äta lite men ofta.

Asiaterna menade på att man blev glad av det, något som Tom också trodde på, då det frigörs en hel del måbra hormoner och annat, då mat kommer på tal.

Bland Hundar och Kor likväl hos oss Människor.

Det var omkring midnatt nu och ungefär en timme senare, då Tom var mätt och varm igen, så stegade han återigen ut i den vidriga 0gradiga snålblåsiga November natten.

Han gick tillbaks till huset och samma procedur upprepade sig denna gång som förra.

Han slog koden 2875. Med ett surr och ett klick, gick dörren gick upp och han var inne i huskroppen igen.

Vid mr. Smiths dörr, efter att han ringt på ett par gånger, så plockade han fram en dyrk och det tog inte så många sekunder innan den dörren också öppnades med ett klick.

Liksom vid den stora porten, klev Tom snabbt in och stängde dörren bakom sig.

Sedan stod han tyst och lyssnade länge länge.

En mängd tankar for igenom hans hjärna där han stod och lyssnade på tystnaden i den mörka lägenheten.

Den första var denna :

“Här inne har ingen människa bott på mycket länge”

Detta kände Tom med hjälp av sin näsa.

Det luktade inte illa eller så, men en sådan där typisk instängt doft spred sig upp i hans näsa och hjärnan.

Tom slappnade av något .

”Tomt under lång tid och troligen ingen här just nu”. Tänkte han

Ja ha, då stod han då i en villt främmande lägenhet igen och undrade som alltid, “vad gör jag här och vad gör jag nu”

”Nu skulle Li & Jean Clode varit med mig”

”De älskar verkligen detta”. ”Att olovligt tränga sig in i en främmade boning  så här och snoka runt”.

Tänkte Tom, där han stod helt stilla och lät sin kropp och sinnen vänja sig vid den lite märkliga och även för Tom ovanliga situationen. Först vänja sig, sedan orentera sig, för att tillslut snoka runt i lägenhetens alla skrymslen och prång. Snoka runt på ett systematiskt sätt.

Något Tom gjort ett antal gånger tidigare i sitt liv, något som var olidligt spännande och inget man kunde vänja sig vid, utan lika spännande varje gång.

Denna gången hade det ju också gått mycket enkelt och smidigt att ta sig in. Andra liknande gånger hade han fått klättra in, något som var betydligt jobbigare och större risker med.

              *                 *                     *

Det pep till i Not Booken i Liselotts handväska.

Raskt och vant tog hon fram den och såg att hon fått ett mail ifrån Tom. 

                        - Äter och dricker gott

                        - och ska snart kanske begå ett brott.

                        - Försök finna något om Mr. Smith

                        - och  Sven Andersson. Vad som ???

                                                                                 Tom.

Jävla Tom och va då för brott ?

Han gör mig tokig av nyfikenhet, med sina kryptiska mail.

- Vad är det han håller på med ?

Frustade Liselotte frustrerat.

För att skingra tankarna på den där Tom, så började hon arbeta på det han bett henne om.

Sökte först på de där vanliga vägarna, sedan de lit mer Liselottiska vägarna.

Om Sven Andersson fanns det en hel del.

Mest olika tidnings artiklar som låg ute på nätet

Och som alla talade med olika stämmor om Svens förträfflighet.

Men på Mr. Smith inte ett enda något.

“Det finns ju till och med en massa om min gamla mor”, “men inget om Mr. Smith”

“Märkligt” tänkte Liselotte igen.

Hon koncentrerade sig på Sven Svensson först.

Tog sig in i taxerings kalendern och konstaterade

att Sven var ägare till åtskilliga miljoner, en tät man.

Denna tråden på nätet och övriga möjligt intressanta trådar och informationer, sparade hon sedan i en speciell mapp, Svenns mapp.

Hon betade av alla öppna offentliga register, ett efter ett

Och efter några timmar hade hon en diger samlig av information om Sven.. Lagrat och sparat i Svens A. mapp.

Men Liselotte kunde inte finna något i detta hon just tuggat i sig, som gjorde Sven misstänkt för varken det ena eller det andra.

Tvärt om Sven verkade en mycket hyvens kille, inte en parkeringsböter ens.

”osannolikt hyvens”. Tänkte Liselotte.

När hon var färdig med dessa elementära första sonderingar på nätet av Sven Andersson och Mr. Smith, Jhon Smith. Begrundade hon en stund vad hon funnit och skrev sedan ett mail till Tom.

                    -Sven Andersson, en Svensk helylle kille,  

                    -skyst rakt igenom. Misstänkt skyst.

                   ( - Om du frågar mig ;-)

                    -Mr. Smith, INTE ETT ÄNDA NÅGOT.

                    Nu ska jag gå och bada, hoppas du har det

                    bra i Nov diset i London. Kram Li

                         *                      *                          *

Joan Klode, var en Fransman i 67 års åldern, en Parisare.

En liten, tunn och fårad Parisare. Alkoliserad naturligtvis, men inte värre än att hade långa vita perioder då och då.

En alkoholperiodere med andra ord och mycket berest i hela Europa. Han liksom Tom, hade långa tider bott utomhus och på en massa konstiga ställen. De hade pratat just om det, om vilka olika ställen och städer som de sovigt på och i. Det hade berett dem stor glädje båda, och till och med att de övernattat på exakt samma fysiska platts ett par tre gånger.

Då hade de känt sig som bröder och skrattat.

Joan Klode och Tom hade träffats i Stockholm på en liten krog för så där 6 år sedan. De hade gillat varandra direkt och Joan Klode hade fantastiska anekdoter att berätta som Tom gillade att lyssna på och Toms anekdoter var ju heller inget vardags tugg precis, så de hade roat varandra och sig själva kungligt den där kvällen och natten.

Det var också Joan Clode som hjälp Tom med att få fast hans hustru och hans barns mördare. Det var till och med  som så, att det var Joan Clode som varit den drivande kraften i detta projektet, i alle fall till att börja med.

Tom hade ju varit helt resengerad inför det mesta då de först träffats, och på den tiden.

Men när Joan Clode efter några dagar, efter deras första möte, hade fått höra den mörka historien/anekdoten av Tom, då Tom hade förlorat sin familj i blod och skit.

Hade han bara suttit och gapat en lång stund, då Tom var färdig med sin lilla men mycket elaka anekdot.

Tom hade suttigt där med sin öl framför sig på öl-shappet druckit några klunkar och studerat Joan Clodes utrycks lösa ansikte en bra stund, utan att veta vad som rörde sig inne i Joan Clods hjärna.

Tillslut blev Tom lite orolig och frågade J.Clode hur det stod till och var fatt.

Joaen Clode hade rykt till kraftigt, som om han varit mycket långt borta och inne i sina minnens innersta hemligheter, då Tom hade tilltalat honom. Sedan sa han :--Var det för ungefär för 4 år sedan ? Du sa att detta hade hänt dig och din familj ?

- Ja ! Svarade Tom håglöst och som nu åter var i ångest och stor sorg. Minnena hade vaknat till liv igen inne i honom  och nu ångrade han sig, att han berättat detta för J.Clode. Smärtan var honom övermäktig.

- Jag vet vem det är ! Sa sedan J.Clode exalterat rakt ut.

Tom hade bara först suttigt där djupt nere och borta i sin sorg och inte reagerat över huvud taget eller det minsta.

- Hör du inte vad jag säger ! skrek  J.Clode nu denna gången och hade ruskade om Tom så kraftigt att båda ölen välte och som fick den redan tidigare sura servitören att bli än surare.

Efter denna dagen hade J.Clode varit mycket drivande på jakten efter mördaren och efter några dagar så hade hans driv också smittat av sig på Tom.

J Clode menade på att han de senaste 10 åren så gott som årligen besökt Stockholm på försommaren och stannat där så långe han kunnat och sent in på hösten. Han gillade Stockholm sa han och speciellt på somrarna då det var mycket enkelt att på olika ställen runt i Stockholm Luffar-Campa. Det fanns mängder av bra och avskilda platser. Detta viste ju Tom också mycket väl, han var ju själv en av dessa Luffar-Campare som gillade Stockholm och allt vatten som fanns där.

J.Clode hade berättat vidare om en snubbe han träffat några gånger under dessa åren här i Stockholm, en knepig jävel benämnde J.Clode honom, en sådan där man smiter ifrån så fort man kan, om man nu har råkat hamna på samma geografiska punkt som han. Han hade sett honom denna sommaren också, nere på Centralen, men skyndsamt gått en kontrakurs så fort han känt igen honom.

Denna snubben hade för ungefär 8 år sedan och första gången J.Clode hade träffat honom, berättat de mest vidriga historier J.Clode någonsin hört och J.Clode har hört och lyssnat på många historier och anekdoter i sitt liv. Efter detta första möte, som varit ett möte i fyllan och villan ute på Djurgården, hade J.Clode diagnostiserat  snubben som Ultra Psykopat. Där efter hade J.Clode hållit en så stor distans som möjligt till honom.

- Om man som jag nu gjort, lyssnat på din tragiska historia Tom, och lägger den åvanpå den historian som Psykopat Svan, ja Svan var vist hans namn, om jag minns rätt, åvanpå den historia han lustfullt och skrattande hade berättade för mig det där första mötet och gången, så stämmer de om inte helt, så näst intill överens.

- Fattar du Tom ? Tom hade skakat på huvudet.

- Den där gången då Svan tjatat om att måla en boning med blod och en massa annat vidrigt, så trodde jag han sett någon av de där vidriga Amerikanska filmerna, inte ande jag då att det var en sann anekdot han berättade för mig. Såg honom då som en Mytomanisk Psykotisk Idiot.

Men nu vet jag, efter att ha hört din tragiska historia och jämfört, att han ljög inte, utan talade sanning inför mig.

- Tom hör du vad jag säger ? Jag vet vem som mördade din hustru och dina barn !

Sedan den dagen hade J.Clode och Tom varit bröder och vapendragare. J.Clode hade fått upp Tom på banan igen och fått Tom ur sin krampaktiga sorg och ett år senare, efter en massa arbete och lömska trix och fällor, var mördaren snärjd och fast.

Det var så Toms nya liv och nya karriär som halv-polis startat. Eller rättare sagt INFORMELL INFORMATOR, som var de orden Tom själv föredrog att använda, för att tala om och beskriva vad han höll på med.

Tom var skyldig J. Clode allt, men samtidigt ingen ting.

                        *                        *                       *

Fortsättning... kapitel 4 & 5 & 6 . . .

Klicka på "äldre inlägg" längs ner till höger . . .